Min sista refräng <3



Hej mina kära läsare!

Detta kommer bli mitt sista inlägg på denna blogg. Allt har en början och ett slut sägs det. Det här är mitt slut. Det började den 1 januari 2008 och slutar idag den 13 mars 2011. Det känns som om denna blogg har varit en del av mig alldeles för lång tid. Det var länge sedan jag faktiskt kände den glädje jag kände från början att blogga.
Men jag har haft alldeles för svårt att släppa bloggen. Det har varit en del av mig så länge. Från en 14 årig flicka till en 17 snart 18 årig tjej. Det har varit en resa. Jag ska erkänna att jag var så arg i början. På mig själv, på andra på världen. För att det inte gick. Att jag inte kunde gå ner i vikt. Ja, ni som har läst från början har ju sett kampen.  Men en sak som har varit konstant i denna blogg är kämparglöden och viljan. Tron att det går bara man håller ut och kämpar. Det är en sak jag en idag tror på. Att allt går förr eller senare bara man vill riktigt mycket.

Jag har verkligen försökt varit brutalt ärlig i den här bloggen. Berättat hur det är att vara ung och överviktig.
Kampen till en op och en gastric bypass. Kämpen när man väl gjort en op. Identitetsförvirringen. Att plösligt stå där igen och inte veta vem man är. Men även mina mål och ambitioner.  Ja bra och dåliga stunder har jag delat med mig av. För att ni ska förstå att det inte är lätt vad man än väljer att göra. Att ingen kan bestämma åt en, utan man lyckas bara om man verkligen vill själv. Jag har berättat mycket vardagliga saker också. En tonårings liv. Men nu efter 3 års bloggande känner jag mig lite matt på att vara så öppen och ärlig. Det har gett mig så mycket positivt. Men det känns lite jobbigt att alla runt omkring kan hitta hit och sätta mig i ett fack. För det är det sista jag vill. Jag är Emmely. Den mest svåraste människan på jorden. Ena stunden måste jag ha allt planerat och på andra sidan gör jag världens spontanaste sak bara sådär. 
Den gamla Emmely har mött den nya. Blivit en mix. Det är faktiskt där jag trivs. En del har svårt att acceptera det. Men det är mitt liv och så länge jag mår bra så ska det inte spela någon roll för de andra. Jag springer inte runt längre och behöver andras bekräftelse. För jag är grym exakt som jag är!

En sak som jag skrivit här många gånger men tål att upprepas en sista gång är att jag har gjort så grymt många misstag den senaste tiden. En del ångrar jag såklart. En del inte alls. Men om man nästintill varit perfekt i 16 år känns det som en befrielse att kunna göra misstag. Men vissa verkar ta mina misstag hårdare än andras, för jag är ju en sån som ska behaga alla andra (?)
Inte nu längre.

När jag vägde som mest vägde jag exakt 148,8 kg. Nu är jag nere på 82 kg. Jag har förlorat 66 kg av mig själv. Jag inser fortfarande inte vilken resa jag har gjort. Men jag accepterar bara att det kommer ta ett tag att förstå. Mitt huvud ser mig fortfarande som stor och när jag er mig i spegeln blir det en chock varje gång. Men sakta men säkert förstår jag att det här inte är någon dröm. Utan verklighet att jag har lyckas.
För en del kanske 82 kg fortfarande låter mycket, men då ska jag säga er.. att ni aldrig vägt 148 kg och vet hur det är. 
Jag har nått mitt mål som var att jag skulle kunna göra allt jag vill utan att kroppen värker.  
Nu är det nya mål jag ska sträva efter. Men vad det är har jag inte riktigt kommit på en. Men det kommer också med tiden antar jag.

Sist men inte minst vill jag säga tack till alla mina underbara läsare!
Ni har funnit med mig i mot och i med gångar, stöttat och hjälpt mig.
Så många gånger ni har fått mig att le och ni får mig att orka kämpa när jag tappat glöden.
Miljoner kramar till er! <3

Nu börjar en ny tid för mig.
Och på fredag börjar en helt annan resa.
Den resan mot plastik operationerna.
Ska på mitt första möte med dem och är hur nervös som helst.
Men en sak jag lärt mig är att det blir bra hur det än slutar.
För jag är en stark tjej!

Jag loggar in och svarar på era kommentarer såklart.
Men om ni vill nå mig i framtiden är det bästa att Maila
Emmely.Graje@hotmail.com


-.-

Jag orkar inte med det här.

Om det inte gäller mig.

Ställ dig frågan
Om det inte var just mig, om det var någon annan hade du släppt den då?
Hade du verkligen hållt den goda minen?
Hade du då lossas som om allt är okej?
Hade du hållt tyst om vad du verkligen tycker?
Vad som sårar dig?
Hade du varit ett vittblad?

.. om svaret är nej
Varför gör du så mot mig? 


Lilla bästa Sune!


I sommaras när Sune var frisk.

Mitt ena syskonbarn ligger på akuten med dubbelsidig öroninflammation och problem med andningen.
Han fick vara kvar över natten men svarar inte på behandling så nu har han syrgasmask för att underlätta andningen Han har fått adrenalin också men det hjälper inte heller.
Lite mer än ett år är lill killen.
Lilla Sune, krya på dig!
Och Saga bli frisk du med.
Hon har med en bråkig öroninflammation.
Jag orkar inte.
Men ändå sitter jag här och ler.
För att inte känna för att isolera mig själv.
För att det jag känner inte ska komma upp till ytan.
Det jag mest av allt skulle vilja göra är att ligga in en trygg fram och gråta floder.
För om han inte klara sig.
Ja...
Men nu ska det vara positivt.
Det kommer gå bra och han kommer klara sig.
Det kommer bli bra!


Prick kl 10

HEJ :D
Bara för att jag mår så grymt bra idag vill ni såklart veta vad jag gjorde prick 10 i morse?
Jo, det vart medelgympa.
NiceNice!
Sen när jag kom hem gick jag ut med hunden och i trappen fann vi Nellys hundvän så vi släppte dem lösa så fick de springa som två galna ekorrar!
Nu är jag hemma igen.
Nerslagen i soffan.
Ätit har jag också gjort.
Duktig flicka.
Så duktig är jag minsan.
Mina muskler gör ont nu och jag är helt enkelt slut.
Men det gör inte mig nått.
Nu kom min mamma hem.
Så hejdå för en stund!
<3


KALAS !

 

Förra månaden fyllde Saga&Sune år.
Men eftersom deras familj höll på att flytta för fullt blir kalaset idag ist.
Detta kort på tvillingarna är taget på julafton.
Då kunde de inte gå, eller peka på olika saker.
Men nu kan Saga gå och Sune är på god väg.
Sune kan peka och vinka och Saga är tätt i hälarna.
Det går så fort med barn!!
Otroligt.
En bra sak med att mina syskon är större och skaffar barn är att jag vet absolut att jag inte är redo för det ansvaret på lååååååång tid.
Men jag vet även att när den dagen kommer om sådär 10 år kanske kommer jag kunna en hel del.
Eftersom jag tagit hand om mina syskonbarn en hel del.
Nu längtar jag efter en liten bit laktosfri tårta.
Eftersom jag och Saga har det gemensamt.
Fast hon är mjölkprotein allergisk.
Stackarn, men det kan ju gå bort med åren.

Nu kom Molly hit.
Min sockerbit! <3
Love her like nothing else on this world.
Puss <3

boys dont cry


Have you ever done something you can’t change?
Something you can never rearange?
I have, I have.
Have you ever felt so sad you can hardly stand?
Lying on the ground head in your hands?
I have I have.
I can feel it all down deep inside.
But oh, I want to let these feeling rise.


Words


Nu händer det grejer..

Nu händer det grejer.
Det är en väldigt stor sak för mig.
Det skulle inte hända nu, utan senare.
Men helt utan förvarning smällde det till här hemma.
Jag vet inte än om det är bra eller dåligt.
Just nu är jag bara rädd.
Skit rädd.
Men det kommer bli bra.
För jag vill det här.


Träna och svar på en kommentar.

Go kväll.
Har nu varit och tränat. Det gick över förväntan eftersom jag inte brukar gå på det passet.
Men svetten rann ner för min kropp och det är väl ett tecken på att man har tränat.
Inte så fint direkt.
Nu har jag även duschat och ätit lite fil och musli.
Min nya drog. Musli alltså.
Förr var det banan och knäckebröd. Men inte tillsammans såklart.
Ett litet tag var det ostbågar.
Nu är det musli.

Fick en kommentar från en tjej som heter Johanna.
Hon lämnade ingen mail eller bloggadress.
Så jag svarar här.

- Hej!
Med den vikt du skrev att du vägde. Skulle jag säga att du inte alls behöver gå ner i vikt.
Att känna att man är större än alla andra vet jag mycket väl hur det är.
Men du måste komma ihåg att alla är olika, det är just det som gör dig unik!
Jag brukar när jag ska lägga mig tänka på vad det är jag tycker om på min kropp och varför.
Det är svårt till en början, men blir lättare.
Att tänka att "ingen tycker om mig pga. hur jag ser ut" Stämmer aldrig.
Ens vänner och familj tänker inte alls på hur du ser ut. De tycker om dig för din personlighet!
Men till frågan. Att gå ner i vikt är inte lätt på något sätt.
Den "enkla" vägen är att äta mindre och träna mer.
Det jag personligen tycker är svårt är att tänka på vad man stoppar i sig.
Måste man ha den där bullen? godispåsen? mm.
Hur ofta äter man snask igentligen?
Gör ett matschema och skriv ner allt du äter under en vecka så syns misstagen rätt lätt.
Annars tycker jag du ska fortsätta dansa som du gör.
Hoppas svaret hjälpte dig lite?
Men kom ihåg.
Försök tänka positivt och ha kul medans du tränar!
kram!


Sportlov.

Hallå.
Såklart jag vet att det är sportlov.
Såg i ett inlägg där nere att jag skrivit höstlov och det är väl tur att det inte är höstlov.
Iaf mitt sportlov blir rätt chill.
I morgon blir det filmkväll med ulrika och promenad med ann.
På torsdag ska inte göra ett piss.
Inte fredag heller, träna?
På lördag blir det kalas för tvillingarna som fyllde för ett tag sen.
På söndag vet jag inte vad jag ska göra träna ?
Som ni ser händer det inte alls så mycket.
Men det är faktiskt så jag har valt att ha det detta lov.
Jag brukar alltid ha tusen saker att göra.
Men nu känner jag att det är mycket att göra hela tiden och att jag faktiskt gör sånt som jag mår bra av.
Träffa vänner och familj.
Vila och bara njuta.
Om en kvart ska jag åka på medelgympa.
Nicenice!
Ska bli såå skönt!
Puss på er !

Några timmar i en stol.



Måste bara få säga det.
Jag är så jävla cool.
Hejdå.

Ordbajsa.


Hej.
Jag har träningsvärk sen igår.
Jag är uttråkad.
Jag har kollat på fler filmer denna helg än vad jag brukar göra på ett år.
Jag ångrar ingenting i mitt liv.
Lär mig leva med det.
Jag är glad idag!
Kollar på wallander som inte är bra.
Men mamma gillart.
Har nyss duschat och smörjt på ett lager av den nya hudsvalan.
Jag har sovit två gånger på dan idag.
Jag har höstlov och jag ska faktiskt inte göra ett piss.
Det är det jag behöver just nu.
Ska faktiskt bli skönt att vara själv.
Annars då?
Jo ska färga håret i morgon.
Den ska bli kul.
Puss hej!

Rakt ifrån mitt hjärta!


Ibland glömmer man bort vad som verkligen betyder något.
Vardagen kan vara väldigt grå och tråkig. Den är rätt tuff och jobbig. Så mycket måsten man har, så många krav och plikter. Jag ska inte bara vara mig själv, utan få bra betyg i skolan, träna, äta hälsosamt, hinna träffa vänner och förverkliga mina drömmar. Allt detta på samma gång. Det är så lite tid och så mycket att göra. Det är mörkt. Jag har ingen lust att hitta på kul saker men jag vet att jag behöver det för att må bra.
Jag orkar inte ta steget att hitta på något när det är mörkt. Men hänger mer än gärna på andras planer.
 När någon frågar hur det är med mig, är det mycket lättare att säga jo bra tack! Men rätt trött! Alltid det där MEN.. Än att säga jo jätte bra! Jag vet personligen mår jag mycket bättre om jag tar bort men:et. Jag mår mycket bättre när jag säger att fybubblan vad jag mår bra! med ett stort leende på läpparna. Även om det inte är 100% bra. Visst ibland har jag en jävlig dag och då säger jag såklart som det är.  Men nu på senaste tiden har de bra dagarna varit många mer än de sämre. Jag har bara inte låtit mig att visa och känna lycka.
Men jag vet även att jag är beroende av att min omgiving för att må bra. Om de mår bra, mår jag bra i många fall.
Kanske det är så att jag inte känner att jag visa att jag faktiskt mår bra när man ser att de kämpar för att överleva dagen? Kanske andras humör drar ner mitt? Men varför det? För egentligen om jag är positiv och glad borde det smitt av sig på min omgiving. Kanske det är för att så fort man verkligen är glad ska man få elaka kommentarer tillbaka?
Så många frågor och så få svar.
Det känns som om jag anstränger mig till min maxgräns medans andra inte lyfter ett finger. Tillslut ger man upp och blir lika meningslös som alla andra?
Alla har positiva sidor jag vet, men ibland har de svårt att se dem.
Jag vet dock att om man ger en människa tid lyser de bra sidorna igenom. Jag har verkligen den senaste tiden ansträngt mig. Men jag tror knappast det syns. Men ni ska veta att jag ansträngt mig att försöka vara lite mindre "jag" prat och mer "dom" prat. Men det är svårt. Jag kämpar vidare.

Jag har kommit på att jag är en jäkligt bra moster. Fybubblan alltså. Det är inte många som har en moster som mig. Jag har gjort så mycket, byggt upp en människa. Lärt henne att älska och att bråka. Jag har byggt båtar i min säng, jag har haft skrattkrig så hon nästan kissar på sig. Jag har gått på bio, lekt i lekparker, badat i evigheter, lagat mat många många gånger, hjälpt till med läxor, sett på uppträdanden, hört en hel del om data spel och fått henne att prata om det som har varit jobbigt. Busat och irriterat henne. Allt för att hon ska kunna ta så många stötat som möjligt sen. Men det bästa av allt kände jag idag. Jag vet att hon är redo nu och att hon flyttar idag av en anledning. För att hon ska utvecklas ännu mer.
Sen är jag så skitglad för att det faktiskt känns som om det äntligen går bra i skolan! Jag har tagit tiden på att träna och ingenting är svårt om man lägger den tid det behövs på det. Jag känner faktiskt ren lycka när jag står för en svår uppgift. Det har jag inte känt på ett bra tag! Jag vet att om jag verkligen försöker så kommer resultatet bli bra. Jag strävar hela tiden efter att utvecklas. I skolan gör det varje dag. Jag älskar även min underbara linje. Alltså vård- och omsorgsprogramet är det bästa val jag har gjort i mitt liv. Det kan suga rätt hårt ibland t.ex. när man måste kunna alla bendelar på latin. Men det är så många fördelar!
Kanske klassen är kaos nu. Men måste jag bry mig, tänkte jag idag? Nej, sålänge jag sköter mitt. Jag har träffat så många nya människor inom mitt progam. Jag har inte bara fått nya vänner utan skapat nya kontakter för livet. Jag älskar att lärarna tror på mig. Jag älskar faktiskt att vara informatör för mitt program. Jag skäms inte ens längre för min film (tyck på se proggramen)  jag spelade in. Jag vill inspera människor att vilja utvecklas som man gör på mitt program. Jag vill säga att vården är ett yrke att satsa på! 
Sen vill jag bara skrika av glädje för jag har kommit med i ett hälsoprojekt. Men vad gör jag? Jo jag fäller ner blicken ser lite generad ut och uttrycker att det inte är något märkvärdigt. MEN VET NI? Jag  blev utvald som en av 6 elever som för göra detta. Det kommer var minnen för livet. Jag ska åka till estland, tyskland och england på 1,5 år!! Hur många elever får göra det under sin skolgång?
Jag är även så glad över att jag ska göra högskoleprovet. Jag börjar bli vuxen nu. Även om det skrämmer mig grymt mycket känns det som ännu en utmaning. Att börja klara sig själv. Lite i taget. Jag fyller 18 år i sommar. Jag får ta körkort och köpa cigg om jag vill. Inte för att jag kommer göra det. Men bara känslan av att jag kan. Ännu en sak i självutvecklingen är att jag vill göra ett tandemhopp. Eller kanske det är en dröm? Det är det enda jag önskar på min födelsedag! Medans alla andra gör tatueringar hoppar jag från ett plan högt uppe i luften.
Det är mitt sätt att fira.
Inte som alla andra direkt. Men det är sån jag är.
Jag ska även på konsert i april. Håkanbråkan och jag. Med min kompis. Kommer bli grymt. Här vill jag passa på och tacka min underbara fina mamma för biljetterna. Tack för att du gör sådana saker för att jag ska få lite ljus att längta efter. Tack för allt du gör min bästa mamma! Ingen är som du, jag älskar dig<3 
 Jag lever livet. Jag vågar och jag kan om jag vill. Allt handlar om min vilja! Min motivation till livet.

Men en sak som jag inser att jag inte varit världens bästa vän på ett tag nu. Jag har gjort så många fel. Jag har så många brister på det området. För att pusha bort är lättare än att se verkligheten ellerhur? Men det känns även så befriande att inte vara så jävla perfekt hela tiden! Jag vet att jag överdriver varje gång jag hamnar i ett bråk. Jag vet att jag måste förbättra. Men jag vet inte hur jag ska börja? Det kanske kommer med tiden? Jag har pricis lärt mig älska på riktigt, nu måste jag lära mig den andra sidan.
Jag måste även säga att jag mår dåligt av visa saker andra gör direkt. Inte grubbla över det i hundra år.
Men trots dessa brister är jag grymt bra ändå!


Tror detta blir alldeles lagom att läsa för er!
Kärlek till alla som läste allt.
Detta kommer från den nya Emmely.
Idag tog jag steget.

...

- Du lovar att alltid finnas där vad som händer, men springer så fort du verkligen behövs.
Förlåt att jag inte alltid är stark. Det är väl det du vill.
Låt mig få gråta mot din axel en liten stund?
Nej, just det. Du springer iväg.
Din lilla skit.


RSS 2.0