Sanningen!

Du, ibland måste man höra sanningen.
Jag springer runt med lätta fotsteg i mitt eget hus för din skull.
För att inte trampa dig på dina ömtåliga tår.
Men när man inte kan ta sanningen.

Jag ska säga dig.
Ingen vill vara din vän för att du är falsk.
Du är en sån där som vänder kappan efter vinden.
Ingen vill ens prata med dig för att du har redan en kass inställning från början.
Ingen vill ens titta på dig för att du sitter där med din sura min.
Och när du väl pratar, så klankar du ner på andra.

Säg att jag är bortskämd och att jag får allt jag vill ha.
Gör det.
Men du ser inte hur mycket jag gör här hemma.
Du ser ingenting, för allt du ser är hur synd det är om dig.

Jag tycker på riktigt synd om dig.
För du har ju ingen!
Grattis :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0