1 års kontroll.

Detta är ett tidsinställt inlägg.

Hej mina gullungar :)
Just nu sitter jag på tåget upp till stockholm för att göra en 1 års kontroll efter min gastric bypass.
Jag kommer hem igen den 2 dec.
Det blir 2 dagar av prover och tester och prat.
Jag har gjort dessa tester förut och de är jätte jobbiga.
Man blir både trött i kroppen och i psyket.
Men jag vet ju att de gör det för mitt bästa.
Men det har ju gått bra 62 kg på 1 år så de har inte så mycket att klaga på hoppas jag.
De ska även kolla upp all hängade hud, i fall de kan göra något åt det.
Jag hoppas verkligen på det, men vi får se.

Men först idag ska jag och mamma springa runt i stockholm och kolla på lite kläder.
Det förtjärnar jag faktiskt!
Behöver ett par nya byxor igen och en pyamas.
Jag kanske en klänning till jul och nyår.

Jag är ganska nervös och kommer sakna mina underbara vänner.
Men jag är hemma snart igen!
Framtiden ser ljus ut..

Jag hör av mig när jag är hemma igen <3

( jag har några bilder från op tillfället, de andra försvann med kameran)
 


Bilder, för en gångs skull...


Ungefär såhär känner jag mig nu.
Väldigt trött men otroligt glad.
Men jag berättar när jag ser det med mina egna ögon.
Undertiden bjuder jag på andra fina foton.


Oh, jag ser gravid ut. Men det är jag verkligen inte.
Bara massa lös hud som hänger där nere tyvärr.
Bästa emma ser underbar ut iaf <3


<3


Jag måste berätta om min favorit tröja, den stora svarta på bilden.
Den är så skön att jag inte skulle ta av mig den om den inte vore förstor.
Ser nämnligen ut som en potatissäck.
Men den är skön och jag kommer aldrig slänga den.
För jag har på mig den när jag är hemma själv.
kärlek <3


Lördag den 27/11 2010

Hej.
Idag kommer ett vanligt inlägg.
Inga mer känslor nu.
För de är slut.

Jaja, idag då.
Försökt plugga.
Hm, det går ju inge vidare.
Jaja, sen ätit med mamma, molly och tanja på pizzeria.
gott gott.
Tog fläskfilé med klyftpotatis.
Fick matkoma.
Gick hem.
Suttit här en stund.
Sen kl 20 är det så mycket bättre <3

Mamma jag älskar dig <3

När centimeter blir till meter på sekunder.

Jag drömmer mig bort..
Till en plats där det är fred.
Där man för en sekund kan ta en suck av lättnad.
Där det känns friskt att andas.
Där solskenet bländar mig och mina tankar försvinner i upptäckten av ditt ansikte
Jag längtar mig bort.
Till en sann plats.
Där du bara kan skrika, slå och få uttbrott hur mycket som än behövs.
Där du kan gråta, prata, var tyst, skaka, vara rädd, och olycklig.
Men ändå är trygg i någon annans famn.
Bara du gör någonting.
För den här känslan äter upp mig.
Jag vet inte om du ens märker det.
Och jag har lovat mig själv att inte lägga mig i.
För du vill ju inte, jag accepterar det.
Men det här äter upp mig.
Jag känner hur mellanrummet mellan oss som förut var centimeter blir till meter.
Tankarna snurrar.
Har jag gjort något?
Är det mitt fel?
Kvävde jag dig?
Jag har slutat säga förlåt för allting.
Men just nu undrar jag.
Varför tar du sånt avstånd från mig ?
Försöker du testa mig, hur långt jag går för dig ?
Hur mycket vår vänskap är värd?
Här är svaret om du nu någon gång tvivlade.
Varför vågar du inte kolla in i mina ögon längre.
Jag saknar dig. Inte personen du är nu.
Utan riktiga dig. För med dig mådde jag bra.
Vad har jag gjort?
Om det här är ett sätt att skydda mig är det totalt fel.

Så snälla.
Hör av dig.
Eller släpp mig helt.
Jag vill kämpa men det behövs två för att dra jämnvikt.
Om du inte vill måste jag gå vidare nu...


Ja, det som kallas livet är riktigt svårt ibland har jag upptäckt...

alkoholen och människan.

Han dränkte sina känslor med spriten.
Han satt där med flaskan i handen och kände alkoholen flöda genom kroppen.
Ruset blev till ett lugn.
Han tog mobilen.
Började smsa.
Han tog en klunk till av ölen.
Redan vid det första ordet visste tjejen att han var så full att han inte kunde stå på benen.
skriver motvilligt ett svar.
Smsen blir oläsliga.
Tjejen gissar och svarar så gott hon kan.
Tjejen är van om man säger så.
Hon inväntar smsen om känslor.
Där kommer det.
Tjejen vet att bakom mobilen sitter en man och gråter.
Han måste ta till spriten för att våga prata.
Han som annars är så stor, stark och modig.
Han som det annars aldrig är något fel på.
Nej, han som är världens bästa människa!
Han pratar nu känslor.
Men orden betyder ingenting för tjejen.
Orden är tomma.
Tjejen har aldrig hört honom prata känslor nykter.
Nej, då pratar han inte alls med henne.
Han vågar inte.
vågar inte se skammen i tjejens ögon.
Vågar inte stå för det han gör.
Tjejen vill bara höra " jag älskar dig" nyktert någon gång.

Men det är för mycket begärt tydligen.
Tjejen är inte ens värd det.
Hmm ..

Tror jag ska skriv en låt..

Jag fattar ingenting just nu.
Men det är okej ibland.
Jag fattar ingenting just nu.
Vad vill du med mig?
Vill du vara min vän, bestäm dig?
Eller någon främling där i bakgrunden?
Jag fattar ingenting just nu.
Men det är okej ibland.
Varför skriker du inte åt mig om jag behandlar dig så fel?
Jag kan inte veta allt, kan inte se allt, kan inte vara överallt.
Jag fattar ingenting just nu.
Men det är okej ibland.
För mig spelar det ingen roll.
Bara du bestämmer dig snart.
Så jag kan fatta vad som händer.
Så jag kan gå vidare.
Jag fattar ingenting just nu.
Men det är okej ibland.

1årsdagen!

Hej mina underbara läsare.
Idag mina vänner är en bra dag.
Det är ett år sen jag la mig på operationsbordet och förändrade mitt liv.
Jag är så otroligt stolt, glad och tacksam över hur bra det gått.
Kan ni tänka er att för ett år sen satt en 148 kg tjej bakom denna data och skrev.
Men nu sitter en 85 kgs klump här ist.
Det är en skilnad på 63kg.
Jag förstår inte.
Kommer nog aldrig förstå heller.
Jag ser mig fortfarande som en stor tjej.
Men jag bryter mer och mer det tankesättet.
Det går långsamt.
Så långsamt, men ändå så fort.
Jag minns knappt hur det var.
Jag kollar tillbaka på inlägg från då jag började skriva.
Tårar lägger sig i ögonvrån.
Så mycket som har förändrats.

Jag vet att förändringen ses, men den stora förändringen kommer innefrån.
Jag vet inte hur jag ska förklara så ni förstår.
Jag tror man måste vara med om det själv för att förstå.

Jag vill bara säga tack! Tack till alla.
Det är ni som gör att jag fortsätter kämpa.
Det är er jag hämtar inspration ifrån.
Det är ni jag hämtar min styrka ifrån.

För ett år sen hade jag aldrig vågat tagit hål i tungan.
För ett år sen hade jag aldrig vågat klippt mig kort.
För ett år sen var allt mycket annorlunda.

Jag lever inte för då nu.
Jag lever för nuet.
Jag lever för att orka göra allt jag vill för att jag kan det nu.
Jag kan göra allt nu bara om jag vill, den känslan är obeskrivlig!



...


Dagen.



För att detta var det första kortet kag tog med min kamera.
Min stackars lilla kamera som någon tagit.
RIP kameran.
Dagen då.
Började med minus på vågen.
Så nu är jag en stadig brud på 85 kg.
Brabra:)
Sen har dagen gått upp och ner kan man säga.
Ja, lite som mitt humör är.
Haha ;)

Nu ska jag sova.
Nattinatt.


One last try.



Once we were so close but now we are so far apart that I would rather take detours in the places were I know I can meet you, then stand there next to you and get a quick hello and then see you run a way. 
But the truth is whatever I say I miss you every day. It is certainly my fault too, but I really try now. Getting everything to be the same. Maybe it's too late? Perhaps we have changed so much that we can not be as close as before? Or maybe I'm not just good enough.
But I do not require much. A phone call sometimes, a moment in a cafe or just a few hours with you sometimes. I do not really what happened to us. We would never let go of each other. You were the best thing that happened to me then. You were the one who was always there and lit up my day. You were the first who broke down the wall and saw me for who I was.
So please, take time for me because I do not want to lose you.

But this is my last attempt.
I love you my friend.
And it will hurt to see you disappear in my life.
I love you.


En gång var vi så nära men nu är vi så långt bort ifrån varandra att jag heldre tar omvägar på de platser då jag vet att jag kan träffa dig än att stå där brevid dig och få ett snabbt hej för att sedan se dig springa i väg. Men sanningen är vad jag än säger så saknar jag dig varje dag. Det är säkert mitt fel också, men jag försöker verkligen nu. Att få allt att bli som förr. Kanske det är försent? Kanske har vi förändrats så mycket att vi inte kan vara lika nära som förut ? Eller så kanske jag inte bara duger.
Men jag kräver inte mycket. Ett telefonsamtal ibland, en stund på ett cafe eller bara några timmar med dig ibland. Jag fattar egentligen inte vad som hände med oss. Vi skulle ju aldrig släppa varandra. Du var det bästa som hände mig då. Du var den som alltid fanns där och lyste upp min vardag. Du var den första som bröt ner väggen och såg mig för den jag var. Så snälla, ta tid för mig för jag vill inte förlora dig.

Men detta är mitt sista försök.
Jag älskar dig min vän.
Och det kommer göra ont att se dig försvinna.
Jag älskar dig.


Ett steg tillbaka kan vara bra!



Tagit ett steg tillbaka.
Det var ingen som försvann.
Kollar stadigt framåt.
Ser nya mål jag ska övervinna.
Jag förtjärnar det här.
Man behöver inte vara så rädd.
Behöver inte vara arg.
Ta ett steg tillbaka och andas.
Det behöver jag.
Lyssna til mig själv.
Följa det jag hör.
Med blicken stadigt tittande framåt.
Jag klarar det här.
Jag mår bra.
Vet ni?
Jag mår bra!
Så jävla kickass bra att det är sjukt!
Jag förtjänar det. Verkligen.
<3


Beroenden..



Och nej jag hatar varken rökare, alkoholister eller drogpåverkade personer.
Jag är vän med människorna inte beroendet <3
Jag bara undra lite ..
Kanske kan någon klok människa ge min lite andra synvinklar?

puss <3


Viktdag

Viktdagar, ja det står ju samma tal varje gång jag kliver upp på vågen.
Några hg dit och hit.
Men som sagt jag är en stadig brud på 86 kg.
Och vet ni jag är nöjd.
Jag tränar inte nu.
Så vad kan jag förvänta mig.
Men i julklapp vill jag ha ett gymkort.
För jag känner att jag behöver komma igång igen!
Inte för att gå ner i vikt utan för att bygga styrka och kondition.
:) :) :)


och sen detta hittade jag på http://denvitaprincessan.blogspot.com/.
Detta är en underbar människa alltså!!!

Tyckte den stämde in rätt bra just nu!

I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow
- Till DIG

Tack för allt du lärt mig <3



Det finns bara en person här i världen som somnar när hon cyklar.
Och jag älskar henne massor, hon betyder allt!
Hoppas det blir bättre!?
Jag älskar dig.

Words.


Runt 8 år..

Jag vet inte vad jag ska säga.
Visste inte hur mycket sånt här påverkade mig.
och jag som hade kommit så långt.
Trodde jag hade lärt mig leva med det.
Men jag är här igen.
Runt 8 år någonting.
Fan. Fan. Fan.
Jag som trodde jag hade blivit stark.
Gått vidare.
Men nej, jag är runt 8 år igen.
Igen. Igen. och Igen.

Ett litet mer seriöst inlägg.

Hej bloggen.
Tänkte ta mig tiden att skriva ett litet mer seriöst inlägg nu.
Jag har känt mig ganska matt den senaste tiden och gör det fortfarande.
Jag vet inte riktigt vad det beror på.
Men jag antar att hösten och vintern tar ut sin rätt på mig som alltid.
Jag orkar inte!
Det är riktigt tungt att gå upp, plugga hela dagarna, åka hem när det är mörkt, sätta sig och plugga ännu mer.
Jag försöker, men studieresultatet kommer gå ner denna termin.
För jag är så slut.
Försöker göra fina stunder, men det slutar alltid med att jag känner mig ännu mer utmattad dagen efter.
Allt tar energi ifrån mig.
Till och med roliga saker.
Men jag försöker ändå ha ett leende på mina läppar och göra det bästa av dagen!
Men jag tillåter mig faktiskt att bryta ihop också.
För det hjälper det med.

Och ja.
Därför har jag gjort fina paint bilder över hur mina dagar ser ut.
För att jag inte orkar vara seriös jämt.
Men främst för att min kamera blev snodd för ett tag sen.
Men jag hoppas någon upskattade bilderna iaf och vem vet.
Det kanske kommer fler! <3

Hejsvejs!
En MYCKET trött liten tjej!

Date <3


Denna kväll och natt försvann i dimman någonstans.

Medans allas statusar på fb beskriver vilken rolig kväll på krogen de hade.
Så skulle jag inte byta bort denna kväll mot någonting.
En bra vän, lite skratt och lite tårar.
Precis så som det ska vara när man är bra vänner!
<3 <3 <3


Min kompis och hennes toffla är riktigt goda vänner!



En del saker man hör vill man bara skratta åt.

OCH VISST BÖRJAR MINA PAINT TECKNINGAR BLI RIKTIGT PROFFSIGA ??
okej då det var bara min 2:a och jag vet att det är riktigt lätt att se min talang!!!
ELLER HUR ???

Och sen råkar jag ju bara vara en för bra vän att vara vän med tydligen.
....
OCH HUR MÅNGA HAR FÅTT HÖRA DET NÅGON GÅNG ???
Nej, jag vet jag är speciell.
Och du förlåt för att jag bryr mig. 

Kärlek åt folket!!
Pussss <3

Dagens outfit och utseende

Otvättat hår.
Vinterblek.
Finnar till tusen.
Magvärk.
Mensvärk. ( ja, det skiljer sig från magvärk)
Trötthet.
Inflamerat tandkött.

Ja, jag lovar att ni skulle fått sett en söt liten bild på hur jag ser ut just nu.
Om inte någon hade tagit min kamera.
Så jag beskrev med ord ist.
Eller vänta .....

KOLLA VAD JAG FIXADE IHOP!
(Vill ju inte att mina läsare ska lida! HEHEHEHEHEHEHEHE)

OCH VET NI VAD DET VIKTIGASTE ÄR?
- Att ni får se dagens outfit :O
Ja, tröjan och behån från lindex, byxor från kapahl, strumopr och trosor från new body (SKIT BRA är både strumporna och trosorna! )

Nej nu ska jag på teater!
Hejdå!!


Mina tankar kring op:n.

Hej.
Jag tänker väldigt ofta på min resa jag gjort det senaste året.
En väldigt lång resa skulle jag tycka själv.
Det var verkligen en dröm som gick i uppfyllse.
Det var någonting jag bad till Gud varje kväll att jag skulle få chansen till.
Att om jag bara fick chansen skulle jag minsan sattsa allt.
Kommer fortfarande ihåg läkarens lysande ögon när han sa med glimten i ögat, det är "redan" klart.
Fast jag inte alls hade gjort alla prover än.
Jag kommer ihåg den dagen då papprena kom den 23 november stod det klart och tydligt.
Den 23 november , min systers födelsedag och början på mitt nya liv.
Skräcken, glädjen och rätslan var obeskrivlig.
Jag lös i flera dagar, jag har nog aldrig känt mig så lättad.
Jag kommer ihåg dagen då vi åkte på informationsdag.
Huvudvärken av all spänning.
Jag kommer ihåg första diet-dagen den 2 oktober.
Jag höll på att spy upp den på direkten.
Men jag visste att det inte är rätt tid att vara kräsen.
Jag drack i 3 veckor 4 gånger om dagen.
Jag skulle inte klaga, för jag hade ju fått en chans som jag inte fick sumpa.
Jag kommer ihåg på centralen då jag satt på en bänk och grät floder.
Inte för att jag inte ville göra det, utan för att det gick upp för mig att det är verklighet!
Under 3 veckor levande på modifast och vatten gick jag ner mer än 8 kg.
Vilket bevis!
Jag kollade på sjuksköterskan som stod brevid mig när jag ställde mig på vågen.
Hon log. För första gången log någon när jag stod på en våg.
Fattar ni vilken känsla?
Jag däremot. Visste inte om nummret på vågen var bra eller dåligt.
För jag har alltid "blundat" när jag tog steget upp.
Men hon log och sa det här måste firas.
Hon tog fram en låda med leksaker och fnissade.
Hon sa " ja, vi har ju inte så ofta tonåringar på denna avdelning, men ett nyckelband kanske passar?"

Dagen D. Klockan halv 6 på morgonen.
Massa provet togs. Jag fick godkänt för op:n.
Jag tror inte jag hann bli nervös.
Men efter taxifärden till det andra sjukhuset slog det mig.
Det händer NU!
Inte sen, inte någon gång i framtiden utan nu!
Jag lossades vara lugn fast hela min kropp skrek av en skräckblandad förtjusning.
Mamma däremot såg ut som om hon skulle svimma vilken sekund som helst hela den morgonen.

I operationssalen.
Tänkte att det här inte alls så såg fint ut som det gjorde på tv.
Tänk om de har lurat mig, att jag vaknar upp och de har tagit bort mina armar eller liknande.
Sängen där jag skulle operaras var oskön.
Det kom hela tiden personer fram och pressenterade sig med namn och titel.
Kommer ihåg att jag rodnade lite när en ung rätt snygg sjuksökterska kom in i rummet.
Tänkte stackars honom. Ska få se mig naken! haha ;)
Men rätt som det var kom masken framför min mun.
Jag andades djupt.
Mamma hött mig i ena handen och strök mitt hår.
Vilken töntig mamma jag hade kommer jag ihåg att jag tänkte.
Det här är ju över om 2 timmar!
Sen somnade jag.
Där den 23 november tidigt på morgonen förändrades mitt liv för alltid.

Jag är än idag väldigt tacksam för den här chansen.
Men jag tänker också att det har varit sjukt tufft.
Jag skulle viljat haft mer förberedelse!
Än idag har jag inte till 100% vänjt mig vid mitt nya liv.
Det händer ofta att min familj eller mina vänner får påminna mig om att äta.
Samtidigt som jag vet att kroppen nu har stannat upp för att återhämta sig gör även psyket det med.
Det här gäller inte bara kroppen.
Att förändra hela sitt liv, sin syn på sin kropp och hela sitt tankesätt är inte lätt.
Det är nog där jag försöker hitta hem i nu.
Vem är den nya Emmely Graje egentligen?

Jag vet inte till 100% ännu och det har gått ett år sen den den där dagen snart.
Men jag vet att det kommer bli bra tillslut.
För jag är inte en sån tjej som ger upp.
Jag är en stark tjej!




Julafton 2008

1 år - 3 bilder.


Osäker.

Rädd.


Vem bryr sig!

RSS 2.0