Rakt ifrån mitt hjärta!


Ibland glömmer man bort vad som verkligen betyder något.
Vardagen kan vara väldigt grå och tråkig. Den är rätt tuff och jobbig. Så mycket måsten man har, så många krav och plikter. Jag ska inte bara vara mig själv, utan få bra betyg i skolan, träna, äta hälsosamt, hinna träffa vänner och förverkliga mina drömmar. Allt detta på samma gång. Det är så lite tid och så mycket att göra. Det är mörkt. Jag har ingen lust att hitta på kul saker men jag vet att jag behöver det för att må bra.
Jag orkar inte ta steget att hitta på något när det är mörkt. Men hänger mer än gärna på andras planer.
 När någon frågar hur det är med mig, är det mycket lättare att säga jo bra tack! Men rätt trött! Alltid det där MEN.. Än att säga jo jätte bra! Jag vet personligen mår jag mycket bättre om jag tar bort men:et. Jag mår mycket bättre när jag säger att fybubblan vad jag mår bra! med ett stort leende på läpparna. Även om det inte är 100% bra. Visst ibland har jag en jävlig dag och då säger jag såklart som det är.  Men nu på senaste tiden har de bra dagarna varit många mer än de sämre. Jag har bara inte låtit mig att visa och känna lycka.
Men jag vet även att jag är beroende av att min omgiving för att må bra. Om de mår bra, mår jag bra i många fall.
Kanske det är så att jag inte känner att jag visa att jag faktiskt mår bra när man ser att de kämpar för att överleva dagen? Kanske andras humör drar ner mitt? Men varför det? För egentligen om jag är positiv och glad borde det smitt av sig på min omgiving. Kanske det är för att så fort man verkligen är glad ska man få elaka kommentarer tillbaka?
Så många frågor och så få svar.
Det känns som om jag anstränger mig till min maxgräns medans andra inte lyfter ett finger. Tillslut ger man upp och blir lika meningslös som alla andra?
Alla har positiva sidor jag vet, men ibland har de svårt att se dem.
Jag vet dock att om man ger en människa tid lyser de bra sidorna igenom. Jag har verkligen den senaste tiden ansträngt mig. Men jag tror knappast det syns. Men ni ska veta att jag ansträngt mig att försöka vara lite mindre "jag" prat och mer "dom" prat. Men det är svårt. Jag kämpar vidare.

Jag har kommit på att jag är en jäkligt bra moster. Fybubblan alltså. Det är inte många som har en moster som mig. Jag har gjort så mycket, byggt upp en människa. Lärt henne att älska och att bråka. Jag har byggt båtar i min säng, jag har haft skrattkrig så hon nästan kissar på sig. Jag har gått på bio, lekt i lekparker, badat i evigheter, lagat mat många många gånger, hjälpt till med läxor, sett på uppträdanden, hört en hel del om data spel och fått henne att prata om det som har varit jobbigt. Busat och irriterat henne. Allt för att hon ska kunna ta så många stötat som möjligt sen. Men det bästa av allt kände jag idag. Jag vet att hon är redo nu och att hon flyttar idag av en anledning. För att hon ska utvecklas ännu mer.
Sen är jag så skitglad för att det faktiskt känns som om det äntligen går bra i skolan! Jag har tagit tiden på att träna och ingenting är svårt om man lägger den tid det behövs på det. Jag känner faktiskt ren lycka när jag står för en svår uppgift. Det har jag inte känt på ett bra tag! Jag vet att om jag verkligen försöker så kommer resultatet bli bra. Jag strävar hela tiden efter att utvecklas. I skolan gör det varje dag. Jag älskar även min underbara linje. Alltså vård- och omsorgsprogramet är det bästa val jag har gjort i mitt liv. Det kan suga rätt hårt ibland t.ex. när man måste kunna alla bendelar på latin. Men det är så många fördelar!
Kanske klassen är kaos nu. Men måste jag bry mig, tänkte jag idag? Nej, sålänge jag sköter mitt. Jag har träffat så många nya människor inom mitt progam. Jag har inte bara fått nya vänner utan skapat nya kontakter för livet. Jag älskar att lärarna tror på mig. Jag älskar faktiskt att vara informatör för mitt program. Jag skäms inte ens längre för min film (tyck på se proggramen)  jag spelade in. Jag vill inspera människor att vilja utvecklas som man gör på mitt program. Jag vill säga att vården är ett yrke att satsa på! 
Sen vill jag bara skrika av glädje för jag har kommit med i ett hälsoprojekt. Men vad gör jag? Jo jag fäller ner blicken ser lite generad ut och uttrycker att det inte är något märkvärdigt. MEN VET NI? Jag  blev utvald som en av 6 elever som för göra detta. Det kommer var minnen för livet. Jag ska åka till estland, tyskland och england på 1,5 år!! Hur många elever får göra det under sin skolgång?
Jag är även så glad över att jag ska göra högskoleprovet. Jag börjar bli vuxen nu. Även om det skrämmer mig grymt mycket känns det som ännu en utmaning. Att börja klara sig själv. Lite i taget. Jag fyller 18 år i sommar. Jag får ta körkort och köpa cigg om jag vill. Inte för att jag kommer göra det. Men bara känslan av att jag kan. Ännu en sak i självutvecklingen är att jag vill göra ett tandemhopp. Eller kanske det är en dröm? Det är det enda jag önskar på min födelsedag! Medans alla andra gör tatueringar hoppar jag från ett plan högt uppe i luften.
Det är mitt sätt att fira.
Inte som alla andra direkt. Men det är sån jag är.
Jag ska även på konsert i april. Håkanbråkan och jag. Med min kompis. Kommer bli grymt. Här vill jag passa på och tacka min underbara fina mamma för biljetterna. Tack för att du gör sådana saker för att jag ska få lite ljus att längta efter. Tack för allt du gör min bästa mamma! Ingen är som du, jag älskar dig<3 
 Jag lever livet. Jag vågar och jag kan om jag vill. Allt handlar om min vilja! Min motivation till livet.

Men en sak som jag inser att jag inte varit världens bästa vän på ett tag nu. Jag har gjort så många fel. Jag har så många brister på det området. För att pusha bort är lättare än att se verkligheten ellerhur? Men det känns även så befriande att inte vara så jävla perfekt hela tiden! Jag vet att jag överdriver varje gång jag hamnar i ett bråk. Jag vet att jag måste förbättra. Men jag vet inte hur jag ska börja? Det kanske kommer med tiden? Jag har pricis lärt mig älska på riktigt, nu måste jag lära mig den andra sidan.
Jag måste även säga att jag mår dåligt av visa saker andra gör direkt. Inte grubbla över det i hundra år.
Men trots dessa brister är jag grymt bra ändå!


Tror detta blir alldeles lagom att läsa för er!
Kärlek till alla som läste allt.
Detta kommer från den nya Emmely.
Idag tog jag steget.

Kommentarer
Postat av: Emma

Jag älskar dig. Min fina vän.

Vet inte vad jag ska säga. Jag finns här, alltid.

För-alltid. Jag älskar dig. Din lilla söta fina mysiga babe! <33

2011-02-26 @ 22:48:16
Postat av: Annci

Emmely,



Som alltid är du så klok. Det du skriver får mig att rysa.



Du är, på pappret, lika gammal som min systerdotter. Men trots det skiljer det 10 år på er. Hon är den där som festar järnet och tatuerar sig och inte bryr sig nämnvärt om något annat än sig själv, sin pojkvän och fest. Det är synd och gör ont i ett moster-hjärta. Och för den delen även ett kusin-hjärta (min dotter frågar ofta efter henne, vill träffa henne - men hon besvarar det aldrig).



Därför blir jag så glad när jag läser att det faktiskt finns unga som du och jag hoppas jag kan forma min dotter (nu 5 år) till att bli så klok som du.



Fortsätt så och du kommer gå långt!



Ha en fin dag och ett skönt lov!



Kram / Annci

2011-02-28 @ 09:59:17
URL: http://www.hultstrom.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0