Rakt ifrån mitt hjärta!


Ibland glömmer man bort vad som verkligen betyder något.
Vardagen kan vara väldigt grå och tråkig. Den är rätt tuff och jobbig. Så mycket måsten man har, så många krav och plikter. Jag ska inte bara vara mig själv, utan få bra betyg i skolan, träna, äta hälsosamt, hinna träffa vänner och förverkliga mina drömmar. Allt detta på samma gång. Det är så lite tid och så mycket att göra. Det är mörkt. Jag har ingen lust att hitta på kul saker men jag vet att jag behöver det för att må bra.
Jag orkar inte ta steget att hitta på något när det är mörkt. Men hänger mer än gärna på andras planer.
 När någon frågar hur det är med mig, är det mycket lättare att säga jo bra tack! Men rätt trött! Alltid det där MEN.. Än att säga jo jätte bra! Jag vet personligen mår jag mycket bättre om jag tar bort men:et. Jag mår mycket bättre när jag säger att fybubblan vad jag mår bra! med ett stort leende på läpparna. Även om det inte är 100% bra. Visst ibland har jag en jävlig dag och då säger jag såklart som det är.  Men nu på senaste tiden har de bra dagarna varit många mer än de sämre. Jag har bara inte låtit mig att visa och känna lycka.
Men jag vet även att jag är beroende av att min omgiving för att må bra. Om de mår bra, mår jag bra i många fall.
Kanske det är så att jag inte känner att jag visa att jag faktiskt mår bra när man ser att de kämpar för att överleva dagen? Kanske andras humör drar ner mitt? Men varför det? För egentligen om jag är positiv och glad borde det smitt av sig på min omgiving. Kanske det är för att så fort man verkligen är glad ska man få elaka kommentarer tillbaka?
Så många frågor och så få svar.
Det känns som om jag anstränger mig till min maxgräns medans andra inte lyfter ett finger. Tillslut ger man upp och blir lika meningslös som alla andra?
Alla har positiva sidor jag vet, men ibland har de svårt att se dem.
Jag vet dock att om man ger en människa tid lyser de bra sidorna igenom. Jag har verkligen den senaste tiden ansträngt mig. Men jag tror knappast det syns. Men ni ska veta att jag ansträngt mig att försöka vara lite mindre "jag" prat och mer "dom" prat. Men det är svårt. Jag kämpar vidare.

Jag har kommit på att jag är en jäkligt bra moster. Fybubblan alltså. Det är inte många som har en moster som mig. Jag har gjort så mycket, byggt upp en människa. Lärt henne att älska och att bråka. Jag har byggt båtar i min säng, jag har haft skrattkrig så hon nästan kissar på sig. Jag har gått på bio, lekt i lekparker, badat i evigheter, lagat mat många många gånger, hjälpt till med läxor, sett på uppträdanden, hört en hel del om data spel och fått henne att prata om det som har varit jobbigt. Busat och irriterat henne. Allt för att hon ska kunna ta så många stötat som möjligt sen. Men det bästa av allt kände jag idag. Jag vet att hon är redo nu och att hon flyttar idag av en anledning. För att hon ska utvecklas ännu mer.
Sen är jag så skitglad för att det faktiskt känns som om det äntligen går bra i skolan! Jag har tagit tiden på att träna och ingenting är svårt om man lägger den tid det behövs på det. Jag känner faktiskt ren lycka när jag står för en svår uppgift. Det har jag inte känt på ett bra tag! Jag vet att om jag verkligen försöker så kommer resultatet bli bra. Jag strävar hela tiden efter att utvecklas. I skolan gör det varje dag. Jag älskar även min underbara linje. Alltså vård- och omsorgsprogramet är det bästa val jag har gjort i mitt liv. Det kan suga rätt hårt ibland t.ex. när man måste kunna alla bendelar på latin. Men det är så många fördelar!
Kanske klassen är kaos nu. Men måste jag bry mig, tänkte jag idag? Nej, sålänge jag sköter mitt. Jag har träffat så många nya människor inom mitt progam. Jag har inte bara fått nya vänner utan skapat nya kontakter för livet. Jag älskar att lärarna tror på mig. Jag älskar faktiskt att vara informatör för mitt program. Jag skäms inte ens längre för min film (tyck på se proggramen)  jag spelade in. Jag vill inspera människor att vilja utvecklas som man gör på mitt program. Jag vill säga att vården är ett yrke att satsa på! 
Sen vill jag bara skrika av glädje för jag har kommit med i ett hälsoprojekt. Men vad gör jag? Jo jag fäller ner blicken ser lite generad ut och uttrycker att det inte är något märkvärdigt. MEN VET NI? Jag  blev utvald som en av 6 elever som för göra detta. Det kommer var minnen för livet. Jag ska åka till estland, tyskland och england på 1,5 år!! Hur många elever får göra det under sin skolgång?
Jag är även så glad över att jag ska göra högskoleprovet. Jag börjar bli vuxen nu. Även om det skrämmer mig grymt mycket känns det som ännu en utmaning. Att börja klara sig själv. Lite i taget. Jag fyller 18 år i sommar. Jag får ta körkort och köpa cigg om jag vill. Inte för att jag kommer göra det. Men bara känslan av att jag kan. Ännu en sak i självutvecklingen är att jag vill göra ett tandemhopp. Eller kanske det är en dröm? Det är det enda jag önskar på min födelsedag! Medans alla andra gör tatueringar hoppar jag från ett plan högt uppe i luften.
Det är mitt sätt att fira.
Inte som alla andra direkt. Men det är sån jag är.
Jag ska även på konsert i april. Håkanbråkan och jag. Med min kompis. Kommer bli grymt. Här vill jag passa på och tacka min underbara fina mamma för biljetterna. Tack för att du gör sådana saker för att jag ska få lite ljus att längta efter. Tack för allt du gör min bästa mamma! Ingen är som du, jag älskar dig<3 
 Jag lever livet. Jag vågar och jag kan om jag vill. Allt handlar om min vilja! Min motivation till livet.

Men en sak som jag inser att jag inte varit världens bästa vän på ett tag nu. Jag har gjort så många fel. Jag har så många brister på det området. För att pusha bort är lättare än att se verkligheten ellerhur? Men det känns även så befriande att inte vara så jävla perfekt hela tiden! Jag vet att jag överdriver varje gång jag hamnar i ett bråk. Jag vet att jag måste förbättra. Men jag vet inte hur jag ska börja? Det kanske kommer med tiden? Jag har pricis lärt mig älska på riktigt, nu måste jag lära mig den andra sidan.
Jag måste även säga att jag mår dåligt av visa saker andra gör direkt. Inte grubbla över det i hundra år.
Men trots dessa brister är jag grymt bra ändå!


Tror detta blir alldeles lagom att läsa för er!
Kärlek till alla som läste allt.
Detta kommer från den nya Emmely.
Idag tog jag steget.

Dagens tankar.

Vad är lycka?
Jag vet iaf att inställningen till livet gör det lättare att vara lycklig.
Förr kunde jag gå ut i minus 15 grader och tänka äsch, det gör inget för stjärnorna lyser så fint i natt.
Tänk om jag hade varit sur och inte gått ut hade jag missat denna chans!
Jag ska hitta tillbaka dit.


Jag saknar dig morfar!
Underbara fina morfar.
Igår åt jag en vikshalstablett och minnen med dig började spelas i min hjärna.
Ett leende på mina läppar fanns då morfar.
Men så kom verkligheten tillbaka och jag insåg att du är borta, då föll en tår ner för min kind.
Om du bara fått sett mig nu.
Vi är inte lika stora nu, haha. Men jag tror ändå någonstans att du ser.
Din största dröm har fått i uppfyllelse och du hann inte ens se den på denna planet.
Du, morfar. Jag saknar skorpdoften, tavlorna och din grogg i handen.
En dag är det vi två igen. Någon dag långt bort.



En av de få jag skulle göra allt för del 5



Idag tror jag att denna person måste få höra hur supermegabäst hon är.
Inte för att hon förstår hur speciell hon är för mig, men du, jag vill att du ska läsa och ta in varje litet ord.
För det här är sanningen min vän, min fina fantstiska underbara vän.


Detta är Emma. Jag har fått chansen att lära känna denna brud i ca 1 - 1,5 år.
Jag vet faktiskt inte helt ärligt vad ska skulle göra utan henne.
För hon är liksom min andra sida. 
Jag vet inte, det här kanske låter löjligt.
Men när jag inte hör från henne på 1 dag värker mitt hjärta.
Det gör fysiskt ont och efter 2 dar känns det som en hel evighet.
När hon åker bort måste jag sysslosätta mig med saker tills hon är hemma igen.
Jag är beroende av henne.
För hon gör mitt liv så positivt på alla möjliga sätt.
Från början när jag lärde känna henne tyckte jag mest hon var en cool chic tjej.
Men aldrig någon som skulle kunna bli en av mina bästa vänner.
Men när tiden gick testade vi varandras gränser litegrann för att se vart vår vänskap stod.
Det visade sig att vår vänskap är starkare än vad jag någonsin känt med någon annan.
Hon är klok, rak på sak och alldeles sprallig.
Där har ni bara 3 av de 10.000 saker som är bra med Emma.
Jag skulle kunna göra en lista lång som är så lång som jorden och tillbaka.

Emma är inte bara en vän. Utan en del av min familj. En syster.
Hon smälter in här hemma som ingen annan av mina vänner skulle kunna göra.

Jag vet inte hur jag ska berätta för er hur fantastisk denna solstråle är.
Jag vet inte hur hon vet, men hon kramar mig alltid när jag behöver en kram, drar mig åt sidan när jag behöver prata, torkar mina tårar i timmar, får mig att skratta när det är som mest olägligt, lysnnar på mitt malande babbel, skriker på mig när jag behöver det, får mig att berätta saker jag aldrig skulle nämna till någon annan och hon är den som jag helst av allt vill dela mina minnen med.
Hon är med mig i lycka och i sorg och allt däremellan.

Det finns så många stunder vi två har suttit ensama och börjat med ett kuddkrig eller kittelkrig för att sedan några timmar senare prata om livets stora frågor.
Att en blick kan betyda mer än tusen ord har jag åter igen lärt mig under tiden jag lärt känna min gumma.
Tack för alla blickar du gör, bara för att kolla om lilla jag är okej.
Det är hon jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten. Det är hon jag vet skulle kunna gå flera mil bara för att kolla att jag är okej. Det är hon som får mig lugn vid hysteriska tillfällen. Det är hon som får mig pepp när jag tappat gnistan. Det är hom som till stor del ger mig modet att testa nya saker.

Det är vi som den 15 april kommer skrika halsarna av oss till håkanbråkan.
Bara hon och jag tillsammans i svett och tårar förmodlingen <3

Men det jag egentligen ville säga med denna text som bara förklarar en mini del av hur underbar min prinsessa är varje dag. Ordet är tack. Tack tack tack!

Jag älskar dig <3

Aldrig igen!

Alla har känt den där känslan.
Jag står där öga mot öga mot honom.
Det gäller bara att satsa.
För det finns inget värre än att sitta där en tid senare och undra vad som kunde ha hänt.
Ut med orden.
Tvinga fram dem.
- Jag älskar dig!
Puh, det är sagt.
Medans jag inväntar reaktionen ångrar jag mig för en sekund.
Jag vill vända mig om och springa iväg.
Fan, hur dum är jag!?
Men jag står där och ler medans han berättar att han inte riktigt gillar mig på samma sätt.
Men jag ler för allt fint i hela världen.
- Men jag vill att vi ska vara vänner. Och vår vänskap är inte förstör för det här säger han.
Men det kanske är lätt för honom att säga.
Det här inte han som måste lossas som om ingenting har hänt medans hjärtat vill hoppa ur ens bröstkorg av smärta.
Det blir dödstyst och jag kan höra en nål falla i snön.
Vi båda vänder oss om samtidigt, går åt olika håll och ögonblicket är borta föralltid.

- Aldrig igen tänker jag.
Men jag vet att nästa gång är närmare än jag tror. 


En av de jag skulle göra allt för del 4


(Hoppas det är okej att jag lånade bilden?)

Jag har suttit här i evigheter och bara stirrat på bilden. Känt kärleken som bara svämmar över.
Denna brud gör mig lycklig. Hennes sorg är min sorg. Hennes skratt smittar av sig som få.
Hon lyser även när hon är som mest nere.
Vi har varit vänner i ca 1 år nu. 1 år jag aldrig vill glömma, 1 år jag aldrig kommer ångra.
Det har varit så många sleepovers, tjejkvällar och fester med denna underbara flicka.
Hom tar mig ner på jorden när jag är uppe i det blå men hon får mig även att lyfta när jag är som mest nere.
En tjej jag skulle göra nästan allt för. Hon säger alltid sin åsikt även om hon tycker tvärtemot mig.
Jag säger bara en sak.
Förlåt för att jag är världens bitch ibland och skäller ut dig för ingen som helst anledning.
Jag älskar dig så otroligt mycket och vill inte tappa dig.
Vet inte varför jag beter mig konstigt ibland.
Och du..
 - Jag skulle bara dricka cola idag! ;)

Puss på dig min fina vän!
Love you girl <3


En av de få jag gör allt för del 3



Den här tjejen är speciell. Den här tjejen är den av de bästa sakerna som har hänt mig.
En barndomsvän jag aldrig släpper. Med henne kan jag vara 100% mig själv. Hon behandlar mig aldrig annorlunda pga. av hur jag ser ut eller gör. Hon är den trygga punkten jag vänder mig till med mina funderingar och ibland väldigt konstiga tankar. Det är så att vi inte pratar så mycket. Eller ses så ofta. Men vi har alltid haft det så. Vi lever så helt olika liv, även om jag på senaste tiden har kommit närmare hennes liv (?). Men ja det behövs inte mer än en liten blick så förstår jag ibland. För med oss behövs det ibland inga ord. Min blick som möter hennes i några sekunder. Hon såg att jag sett. Det behövs inga ord, för det är inte det hon vill ha. Har jag lärt mig. Hon får mig att inte tänka så mycket. Utan leva i stället. Ha kul och ta konsekvenserna sen. Man behöver inte vara så sträng emot sig själv. Hennes motto skulle kunna vara: Livet är en fest ;) haha.

Jag har suttit flera gånger och funderat hur var vänskap började egentligen. Och jag vet inte om hon vet när det började. Men första minnet från oss är i skolan. Ja, i tvåan bestämt. Det är lunch och ja, lat som hon är säger hon att hon inte kunde skala sin potatis. Så där satt jag minst en gång i veckan och skalade hennes potatisar. Lilla lilla Ann, kommer du ihåg vad små vi var? Jag ser det som en film i hjärnan. Den går om och om igen. Oss två där vid bordet i klassrummet. Med Rasmus och Brandon. En annan bild av henne vid den tiden är när hon står vid sin cykel längst ned i ledet skit nervös över cykelutflykten med klassen. Och när de kommer fram till utflyktsmålet kommer ann 5 min efter de andra alldeles röd i ansiktet.

Alla har vi varit små. Alla har vi förändrats sen den tiden. Vissa mer än andra.
Ann har förändrast både i utseendet och personligheten att jag hade svårt att hänga med ibland.
Men med tiden lärde jag mig att man aldrig har lärt känna ann färdigt. Utan det kan komma förändring och nya saker man inte visste precis när som helst. Det är en sak jag med tiden lärt mig älska med henne.
Och nu när jag är i förändring finns hon där. Hon dömer inte. Bara ler och tittar, och ibland säger hon VA ? Lilla fega Emmely. Har du verkligen gjort det där? HAHAH det trodde jag aldrig! Du är fan dum! 
Men jag vet att det är ord av kärlek. 
 En annan sak jag älskar med denna underbara tjej är hennes sätt att säga exakt vad hon tycker!
Hon är rak på sak och tar aldrig några omvägar.

Men vår vänskap kan man ju inte säga har varit rak. Men jag har alltid vetat att hon dyker upp igen när hon behöver mig och att hon behöver lära sig av sina egna misstag. Och jag dyker upp till henne när jag behöver henne och även om jag tror ibland att jag är stark ensam. Så har jag fel. Jag är stark med Ann vid min sida.

Tack för att du finns!
Så om du inte visste det, älskar jag dig min fina vän!
Och du, försvinn aldrig ifrån min sida.


En av de få jag gör allt för del 2



Det här är min mamma Åsa.
En av de starkaste människorna jag vet och det är såhär ni skulle se henne mestadels av tiden.
Med en prince i handen men den där irish coffee:n är en ovanlighet ifs.
Det är nämligen så om min kära mamma ska dricka sprit, måste nästan någon tvinga henne till det.
Det är nog inte så att hon inte tycker det är gott utan hon gillar inte beteendet många människor få när de dricker.

Jag ska inte ljuga, för mamma och jag bråkar ganska ofta och är nästan jämt irriterade på varandra.
Fast ja, vi har många bra studer tillsammans och våra gräl är aldrig så stora och seriösa.
En sak jag måste ha ärvt får min mamma är den otroligt torra humorn.
När vi två börjar med våra skämt samtidigt vet man aldrig vart det slutar.

Det är också min mamma som har funnits där jämt när jag vuxit upp, det är hon som tagit mig till alla möten och träningar hit och dit. Det är hon som lärt mig hur man är en god medmänniska. Det är hon som har lärt mig att alltid försöka mitt bästa.
Det är hon som har lyckats balansera 4 flickor och ett heltidsjobb.
Vi är 4 syskon, som alla har lyckats på olika sätt.
Hon är verkligen inte den som sätter sitt eget bästa framför alla andra, utan hon är den som ställer upp tills det brister. Det har både fördelar och nackdelar  anser jag.
Men när hon väl lägger tid på sig själv, blir det nog att göra en fotbehandling eller hyra en film.

Min mamma är den där typiska gumman som gillar att dricka kaffe, sitta vid köksbordet, kolla på grannar, skörda sin farm på farmvill och kolla på så ska det låta.
Ibland önskar jag att hon skulle lyfta rumpan och göra någonting. Gå en kurs, eller träffa vänner.
Men min mamma gillar inte sånt.
En av mina högsta drömmar skulle vara för henne att träffa en man. Jag kommer inte finnas här hemma föralltid, vad ska hon göra när jag försvinner? Jag vill att hon träffar en man som är snäll och godhjärtad.
Fast det där med at hon inte vill göra någonting kanske har med hennes kol, sömnapneé och reumatism att göra. Hon orkar inte och har allt för ont?
En annan dröm som jag skulle älska är att hon slutar röka. De där förbannade ciggen förstör hennes liv.

Min mamma är godhjärtad, klok, omtänksam, förstående och för snäll! 
Hon litar nog på mig lite för mycket.
Utan henne hade jag inte varit den personen jag är idag och jag vet inte alls tänka på vart jag hade hamnat då. 
Utan hennes vägledning hade jag funnits på botten. 

Jag älskar dig mamma! 
Tack för att du alltid finns!<33333


En av de få jag gör allt för...



Det finns inte många här i världen jag aldrig skulle släppa, som jag kan tänka mig att dö för.
För jag anser att ta sitt eget liv för någon annas skull är rätt knäppt.
Men det finns några få personer i mitt liv som verkligen betyder allt för mig.
Det är få personer jag skulle ge chans på chans till.
Jag är välsignad till att ha en fantastisk systerdotter på 8 år.
Det här är Molly, ett av mina största glädjeämnen i mitt liv.
Jag har turen att få en lilla syster, jag har haft turen att uppleva hur det är att vara stora syster.
Jag har turen att vara moster.
Något inte alla får uppleva med en och samma person.
Min ängel är en väldigt fundersam tjej, som gillar att pyssla.
Ja, hon gör allt ifrån robotar med gamla kartonger till långa fingervirkningar.
Småbitar på hela golvet som stundtals gör mig galen, men saknar när det är borta.
Fast roligast tycker hon ju det är när moster är med i pulkabacken eller våra våldsamma kittelkrig.
Fast det är ju ganska kul att ta på mosters mjuka hud eller att reta moster att hon är kär i killar på tv.
Och en speciell upplevelse var när jag tog med Molly på bio för första gången i sitt liv!
Hennes leende då var obeskrivligt.

Jag älskar då jag sätter mig i soffan efter en hård dag i skolan.
Då hon kommer smygandes och fnissandes och säger att hon älskar mig.
Då hon lägger sitt lätta huvud i mitt knä så jag kan stryka hennes hår eller klia hennes rygg.
Jag älskar när jag inte varit hemma så mycket och hon springer mot dörren när jag kommer hem.
För att ge mig en av hennes styrkekramar.
Jag älskar varje dag då jag hon vaknar och springer i panik till toan, med dina gulliga små stamp i golvet.
Jag älskar att jag lyckas fått dig stolt över dig själv och vad du kan.
Det finns så mycker jag älskar med denna tjej så det är otroligt.
Men att få chansen att kolla in i hennes mörkbruna ögon, när dom lyser av de starkaste stjärnor är underbart.
Jag bukar kollar på min stjärna när hon inte är medveten om det och bara känna kärlek och tacksamhet.

Jag som tror att det finns en mening med allt kan inte undvika att tänka att det kanske var för min skull hon kom till oss den där dagen?
Var det Guds plan för oss?
Eller så var det för bådas skull, att vi skulle bli som syskon.
För att hon skulle veta att det finns en person som aldrig sviker.
För vad som än händer kommer jag finns där, i vått och torrt.
Och även om hon börjar hata mig i tonåren kommer jag stanna där vid sidan om henne.
För det är så syskon gör. 

Det gör ont att veta att detta inte är föralltid, att detta är slut på om några månader, nu när hon ska flytta.
Jag vill inte att det ska hända.
Men jag vet att hon vill det och att ser fram emot det.
Jag får bara acceptera det beslutet och försöka förtränga mitt bristna hjärta.
Men det kommer göra ont i mig, riktigt ont.
Jag men jag ändå välsignad med att ha henne 5 min bort.
Jag är välsignad med att vi ändå har haft de här åren i samma hus.
Jag är riktigt välsignad med att se henne växa upp och bli en ung tjej.

Jag hoppas någonstans att jag har påverkat henne till att ta rätt beslut i framtiden.
Att vara en ung och självständig tjej som vet rätt från fel.
Jag hoppas någonstans att jag på något sätt att jag lärt henne rätt saker.
Jag hoppas att jag någonstans har påverkat hennes syn på livet.
Jag hoppas verkligen.

Jag vet att hon inte kan läsa all denna text som 8 åring.
Men någon dag vill jag att hon ska läsa och förstå hur mycket hon betyder för mig.
En liten tjej, med så stor inverkan på mitt liv.
Tack min diamant, mitt allt, för allt du gör och inte gör.
Tveka aldrig på att jag jag inte har tid, för jag lovar jag släpper allt för din skull.

Jag älskar dig Molly Maj Gustafsson för evigt.
Tills döden skiljer oss åt...

Beroenden..



Och nej jag hatar varken rökare, alkoholister eller drogpåverkade personer.
Jag är vän med människorna inte beroendet <3
Jag bara undra lite ..
Kanske kan någon klok människa ge min lite andra synvinklar?

puss <3


The road of life.



Vägen vi går på kommer aldrig bli rak. För min del kommer den nog alltid vara krokig och med tvära vändningar Det är någonting jag får lära mig leva med. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet med jag är alltid beredd på vad som än kastas emot mig. Jag har alltid garden uppe. Samtidigt måste jag lära mig att leva för stunden. Man kan inte hela tiden gå och oroa sig för saker som kan hända längs vägen. För då missar man det som sker just i denna sekund. Det som skapar nuet helt enkelt. Det som skedde förut har jag ingen möjlighet att ändra. Så varför grubbla över någonting som redan har varit? Jag vet att jag ofta gör det felet. Kollar bakåt i stället för framåt. Jag har insett att nuet är en fantastisk sak. Att bara lyfta blicken och se allt klart igen. Se det där fantastiska leendet från en person man tycker om. Eller tillåta sig själv ge en person en extra hård kram och och viska i dens öra att hon är fantastisk! Ja, det också vara att släppa allt annat man håller på med och starta ett pusskrig med sin 8 åriga systerdotter.
Prova att bara stanna upp och visa för din omgivning hur mycket de betyder för dig!
Jag har insett är livet är skört. De kommer inte finns där föralltid.

Det gäller att hitta sätt att hantera olika situationer. Bra som dåliga. Jag tror att hur man haterar olika saker i sitt liv handlar om mognad och identietet. Vet jag vem jag är så känner jag mig trygg med mina beslut. Jag har då resonerat över mina olika alternativ och tagit fram den bästa möjliga val enligt min mening och behöver då inte ta ut det på någon annan. Men om man är osäker och har tappat bort den man var handlar man ibland väldigt dumt och barnsligt. Det är ju lättare att gå på någon annan och få den att må dåligt än att ta tag i sina egna problem. Man lägger all sin energi på att hata,bråka och vara arg än på att försöka hitta vem man är. Oj vad många sådana fel jag har gjort på senaste tiden. Den som säger att de inte sett någon förändring i mig känner mig inte eller så känner den fel sorts emmely. Jag är verkligen inte den jag är nu på riktigt. Men jag står för de fel jag gjort och det är en början i alla fall.
Jag börjar sakta med små myrsteg hitta tillbaka.
Jag är stark så jag kommer tillbaka en väldigt vacker dag!

....
Och ett stort tack till dem som stannar vid min sida.
Men jag förstår om ni inte orkar.

Jag älskar er.

När tankar och handling skiljer sig åt.

Jag är som solen.
Lyser starkt och klart halva dagen.
Sen snurrar allt runt mig men jag står still, står fast och jag kommer ingenstans.
Så blir det svart och mörkt.
Som natt och dag.
Liksom solen har jag två personligheter en starkt lysande och en mörk och svart.
Det känns som om jag står stilla.
Jag står fast.
Men allt runt omkrig åker med världens fart förbi mig.
Jag blir nedtrampad och smutskastad.
Bortslängd.
Jag har världens svåraste beslut att ta.
Två vägar att välja emellan.
Jag vet redan vilken jag måste ta men jag tar aldrig det där första steget.
För jag står still. Tvekar.
Jag är still med tankarna.
Så mycket energi som går åt.
Men jag vill inte stå där en dag och inte kunna svara på frågan,
"varför kämpade du inte mer för mig?"
Nej jag vill kunna stå där och kolla personen i ögonen och säga
"jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte tyvärr!"
Jag vet att jag inte kan förändra någonting egentligen.
Vem lyssnar på mig?
Vem lyssnar på en 17 årig tjej?
Ja hon vet inte mycket om världen tänker de säkert.
Jag ska börja trycka ner känslor och min vardag i pappersform.
Men vart ska man börja?
Hur ska jag med ord förklara?
Någonting de aldrig kommer uppleva.
Någonting de aldrig kommer förstå.
Jag är livrädd.
Fullständigt vettskrämd.
Men framför allt är jag arg.
Så arg.
...




Den här tjejen!



Jag tycker den här tjejen är väldigt söt <3
Sötare än cola, sockervadd och till och med glass. Puss på den!

Bränner under mina fingrar.

Ännu en kväll då jag sitter vid datan och det bränner under mina fingrar.
Så många tankar som finns innanför min panna.
Jag vet inte riktigt hur jag ska forma meningarna.
De liksom bara kommer med blixtens fart.
Som tankarna på något sätt också gör.

Jag tror jag är rädd att släppa taget om det gamla?
Jag tror jag är rädd för det som varit.
Jag tror jag är förvirrad över det som är nu.
Jag tror jag är rädd för framtiden.
Jag vill ha det som jag alltid haft det.
Det är trygghet för mig.
Men att släppa taget är ovisshet och med ovissheten kommer rätslan som ett slag i magen.
Men vid det här taget borde jag ju vara van vid slag i magen?

Jag visste ju att frågan skulle komma.
Jag satt nästan bara och väntade.
Och där var den så synlig framför mina ögon.
Jag slöt ögonen, andades djupt och tog mod till mig.
Jag skrev ner det jag ville säga och läste det gång på gång.
Tryckte på skicka.
Det kände skönt att han höll med.
Att det inte bara är jag som inte orkar.
Jag är inte ensam fast du finns inte här.

Jag kan känna mig arg ett tag.
Jag kan känna mig ledsen ett tag.
Men framför allt känner jag mig besviken.
Den känsan kommer aldrig försvinna.
 
Jag är inte nr 1 inte ens nr 2 eller 3 i ditt liv.
Jag kommer någonstans långt långt ner på listan.
Jag kommer någonstans efter ölen.

Jag kommer efter ditt ego, dina polare och ölen pappa.

....


Då jag inte hade några känslor.

Jag tror jag ska bli som i 7:an och första terminen i 8:an.
Då jag aldrig visade känslor.
Då jag jämt hade ett leende på läpparna även om jag grät på insidan.
Då jag inte var den som var så spudlande och pratfull.
Då jag verkligen inte litade på någon!

Allting verkade så lätt.
Om jag hade allt för mig själv hade ju ingen något att slå tillbaka med.
Då jag helldre lyssnade än pratade.
Då jag helldre ville hjälpa än att prata om mig själv.
Då jag inte pratade skit om någon.
Då jag tänkte att alla har sina osaker till varför de beter sig som de gör. 
Då jag såg posetiva saker om folk och inte de negativa.

Jag vet faktiskt inte om jag gillar den jag har blivit.
Det senaste snart 11 månaderna har jag förändats så sjukt mycket.
Mycket till det bättre.
Men även en del till det sämre.
Jag fattar inte för ingen sett förändringen?
Varför ingen sagt till?

När vänner kommer för nära vill jag gärna putta bort dem som fort som möjligt.
Med alla möjliga medel.
Jag vill inte att folk ska se mig sårbar.
Jag skäms.
Därför vill jag inte visa känslor.
Det finns många orsaker till att jag beter mig såhär.
De samma med när folk stryker mig på ryggen. Det har med sina osaker.
Men jag skulle aldrig i livet berätta varför jag inte gillar det.
Jag lägger bara huvudet på sne och ber dem ta bort handen.

Det finns många saker som jag gör som andra inte förstår.
Saker som jag insett nu på senaste tiden att jag gör som har sin bakgrund i mitt förfluta.
Som jag trodde jag hade glömt eller gått vidare med.
Men i sanningen är att jag bara kuffat undan det och ja då kommer det upp igen.
Men jag kommer klara av det!
Det är liksom nu eller senare.
Jag väljer nu <3
För jag vill gå vidare.


24/08 2010 <3

24/08 2010 - Dagen jag försökt undvika.
Idag har jag haft ett leende på mitt ansikte hela dagen. Just för att inte känna. För att inte visa.
För att inte behöva förklara. Men framför allt för att överleva dagen. Jag har skrattat så jag har ont i kinderna.
Det som inte syns uttåt finns inte. Jag har inte tillåtit mig att tänka. Jag är faktiskt tacksam över att dagen var ganska lång. Uttåt sett har jag mått som alla andra dagar. Ingen som inte känner väl mig har sett något fel. Bara de som kan läsa mina ögon har reagerat. Men inte frågat. Jag är tacksam över det. För jag vet om den frågan hade kommit hade jag brytit ihop. Jag vill inte att någon enda människa på denna planet ska få se mig när jag bryter ihop. Jag vet att det inte alls är bra att göra som jag gör. Jag vet så väl när jag ligger där i sängen i natt och ska försöka sova kommer tankarna att äta upp mig.
Men jag vill inte vara svag längre.
Jag vill vara stark.

Min morfar var den bästa alltså. Min morfar, ja hur ska man försöka förklara hur en person var?
Första gången han träffade mig fick jag smeknamnet emlan. Fast pappa hade försökt att inte ta ett namn som fick smeknamn. Men man kan säga att han inte riktigt lyckades. Men jag förblev emlan i hans ögon föralltid.

Jag kommer ihåg när jag som 5 årig lite flicka stod och plingade på hans dörr. Han öppnade den alltid sakta och man kände lukten att skorpor, fisk och målarfärg. Det var liksom morfar det. Han öppnade iaf och sa alltid " nemen vem är det här? Är det inte lilla emlan? " Med den där speciella rösten som bara min morfar kunde få till. Där efter skrattade han lite och släppte in oss.
Han slutade aldrig med det heller. Jag kommer ihåg sista gången jag stod där vid hans dörr och han sa de där meningarna. Jag kände den där morfar lukten. Jag kramade om honom och skrattade och sa " nemen morfar dina byxor sitter vid knänen!" Efter det var det försent.

Min morfar som stoppade handen i fickan och tog upp några slantar. Sedan vände han sig alltid till mig och sa " gissa hur mycket det är? Om du gissar rätt får du pengarna!" Jag gissade alltid. Men fel såklart. Då skrattade han och sa nej, ta dem du emlan och köp något du vill ha!

Ja sen alla semestar han spenderade med oss. Finland och munindalen. Öland och stugan vi aldrig hittade till.
Det var kryssningar osv. Jag kommer ihåg när han rammlade under en bil på båten när vi skulle till finland. På något sätt är det så morfar. Han tog alltid sin egen väg. Vi gick runt bilarna men mofar han skulle minsann gå över dragkroken med sin rullator och såklart rammlade han under bilen. Han gjorde inte illa sig som tur var och semestern fortsätte.
Eller den gången på öland då pappa tappat bort stugnycklarna i vattet och åkte för att hämta reservnycklarna. Då skulle ju bara morfar som inte var så stadig på benen ner i vattnet. Men rammlade av den första vågen som träffade honom. Jag som kollat åt ett annat håll ser att mamma vinkar till någon. Där ligger morfar som en klubbad säl i vattenkanten. Och skriker hjälp hjälp! Jag springer för livet som 10åring(?) och försöker få upp morfar på 150+ kg. Jag får tillslut upp honom och mamma ser så glad ut. Hon trodde nämligen att att vinkade och sa hej hej ! Haha.

Finns så många minnen av min underbara morfar.
Han ringde ju 5 gånger om dagen och frågade samma sak. Men det var ju morfar. Min morfar. Han pratade alltid om att jag skulle bli något stort när jag blev större. Att jag skulle klara av att gå ner i vikt. Jag bara önskar att han kunde se mig nu. Se hur stor och stark tjej jag blivit. Jag vet att han skulle varit stolt.
Och jag måste tro att han sitter där uppe i himmelen och kollar ner på mig. Jag tror att han vet allt vad jag gått igenom. Jag tror han vet att de 56 kg jag gått ner är för honom också.

Min älskade morfar har det bra där uppe!
Jag älskar dig min morfar karl "kalle" "kallekungen" Andersson.

DIKT
Jag glimtar upp mot himlen
Jag tänker på dig
Det snurrar minnen i min hjärna
Du var underbar min morfar
Jag ska försöka att le idag i stället för att gråta
Ska försöka hylla dig och ditt liv i stället för att sörja
Men jag kan inte hjälpa det om några tårar faller..
Du har en speciell plats i mitt hjärta.
Du är saknad min stora,gulliga och snälla morfar
4 år går fort.
Alldeles för fort.
En dag ses vi igen, det lovar jag.
 05/10 1928 - 24/08 2006


Snart höst!




Här sitter jag i min sommrigaste och enda(!!!) klänning jag äger.
Regnet smattrar lite lätt mot rutan.
Sommarmusik spelas i högtalarna.
Jag känner mig fridfull.
Sommaren är snart slut.
I höst bär det av mot nya äventyr och upplevelser.
Det är nya mål som ska klarars av.
Jag vet att det kommer vara mycket skratt,gråt,glädje och känslor.
Men vad som än händer kommer jag klara det.
För jag är stark.
Man möter alltid motgångar i livet men beroende på hur man möter motgångarna får man olika resultat.
Jag kan inte sitta och må dåligt över andra människors val här i livet.
Jag har bara mig själv att ta hand om.
Det är upp till mig hur jag ser på livet.
Jag vill se livet med starka färger, musik, skratt och kärlek.
Jag är på väg dit igen.
Jag klarar det för jag är stark!

Kramar!

Vänner

Alla här i världen vill ju känna sig älskade och behövda. Då mår vi som bäst.

Mina vänner gör så jag mår bra. De får mig att utvecklas till den jag vill vara. Idag när jag gick upp kände jag bara ren glädje över de jag har i mitt liv. De roliga, tramsiga, knäppa, smarta, jordnära, fina och underbara vänner som jag älskar massor! Dessa människor jag vet att jag kan ringa närsomhelst om det skulle vara något. De människorna som tar sig tid att lyssna fast jag inte alls har någon ordning på mina tankar. När allt bara sprutar ut ord ur munnen och när jag bara vill sitta tyst så finns de där. Mina underbara vänner som med en enda blick kan se hur jag mår. Mina underbara vänner som drar mig åt sidan kollar mig i ögonen och frågar hur det är på riktigt. De som ser när leendet på mina läppar är falskt. Jag älskar er! Jag försöker säga det ofta. Men jag kanske inte gör det tillräckligt! Men jag är så sjukt glad över mina vänner!  

Men visst är det konstigt det där att ens vänner som man stod så nära förut bara försvinner. Man byts ut. Som om deras funktion är förbrukad. De behövs plötsligt inte mer. Den personen man förut inte kunde tänka sig stå utan, spelar nu ingen roll om den finns i ens liv. Vissa människor har förbrukat sin funktion och går vidare. Som om de på något sett inte vågar komma för nära. Inte vågar öppna sig för sin vän. Utan hoppar till nästa vän sen nästa. För att man inte ska se den riktiga personen bakom allt annat. Den där glada ytan som den personen har mot sina nya vänner är bara en fasad. Man ser det så väl. Men eftersom man är kassad i soporna - förbrukad. Har man ingenting att säga till om. Inte ens när man ser att personen lider. Man duger inte längre.
Den förbrukade personen försöker desperat hålla kvar deras vänskap. Men tillsist orkar man inte mer. Det är okej. Jag förstår. Jag behövs inte. Hejdå.

Jag försöker hålla mig till personer som jag både kan ta och ge till. Personer jag blir glad av. Personer som jag vet finns där om 3 månader, ett halv år, 4 år osv. Personer jag kan gråta med ena sekunden medans nästa står vi och as garvar. Personer som är uppe i varv. Men samtidigt ska kunna vara nere på jorden. Personer jag skapar fina minnen med. Personer jag känner glädje av när jag tänker på dem. Personer jag kan få ett sms av utan att få en klump i magen. Personer som inte byter ut en för någon annan!


Jag älskar er mina fina vänner.
Ni betyder allt för mig!
Tack för att ni finns!

Jag har gett upp.
Det är upp till dig nu.

Tomhet.

Tomheten äter upp mig.
Har har ingenting att säga längre.
Det som var viktigt förut är nu bara luft.
I min ensamhet fäller jag tårar.
Runt människor ler jag.
Är det ingen som ser sanningen?
Är det någon som bryr sig?

Jag vill krypa upp i din famn.
Jag vill bara ligga där i tystnad med tårarna som faller ner för kinden.
Jag vill att du ska ta bort mitt hår från ansiktet och säga att allt blir bra.
Jag vill känna mig trygg i dina armar.
Men vem är du?
Vem är du som jag kan vara mig själv med?

Jag tittar tillbaka och ser bara sår.
Jag försöker läka.
Men gång på gång öppnas nya.
Sår jag trodde inte fanns.
Jag försöker.

Mina tankar äter upp mig långsamt.
Och det gör ont.


FanFanFan.

Det får inte bli som förr. Jag älskar dig för mycket för att släppa dig en gång till. Jag har gjort två fel i mitt liv, de gångerna jag förlorade dig. Två gånger och aldrig mer. Hör du det? FanFanFan. Varför bli det såhär? Jag ska aldrig säga att jag är på toppen av en bergochdalbana. För lika fort är man nere i skiten igen. Jag ska se till få dig på fötter igen. Jag ska se till du tillochmed flyger fram. Du är mitt allt. Om jag förlorar dig igen, vet jag inte vad jag gör!? Du kan bättre än det här. Du kan inte falla igen för jag finns alltid vid din sida. Jag kan ta all skit. Jag älskar dig nu och föralltid <3 Vet inte vad jag ska säga riktigt.. Hur jag ska beskriva.. Jag vet bara att kärlek är en stark grej som kan göra att man gör nästan vad som helst! 


Bara sådär.



Vet du vad man gör en söndag kl 9.
Jo man stiger upp och går 5 km.
Bara sådär.
Det rensar tankarna, får en att se klart.
Det gör så man fokuserar på det viktiga i livet. 
Inte blir störd av allt annat runt omkring.
Vad är viktigt för mig? 
Vad får mig att må bra? 

Jag är viktigt och älskad. 
Det är verkligen så jag känner just nu. 
Jag mår riktigt bra! 
Hoppas det syns och märks. 
All kärlek till er! 



 


Tidigare inlägg
RSS 2.0