Livet som fet.

Hej.
Tänkte berätta en grej som hände i vintras.
Det var en kall och ruggig dag.
Skolan skulle på utflykt.
Alla sitter i bussarna.
Bältet ska såklart på.
Men det är för litet.
Det går inte runt!
En lärare fick dra och slita och med det går i tillslut.
Det spänner och gör ont.
Under hela bussfärden var jag rädd för att andas för då kanske det går sönder.
Jag sitter stilla och känner trycket av bältet mot min bröstkorg.
Det enda jag ville göra var att gråta.
Tårarna kom smygandes men jag höll dem inom mig.
Ville inte visa att jag var lessen.
Men inombords grät jag floder.
Jag hatade mig själv.
Varför ska någon bry sig om ett fetto ?
Jag är så fet att jag inte ens kan få på ett bussbälte!
Då måste man bara vara hur stor som helst!

Vissa dagar vill jag faktiskt bara försvinna.
Bort från min kropp.
Jag vill känna mig fri och inte ha några hinder pga av min fettma.
Jag ser hur mina  vänner äter onyttigt nästan varje dag.
Men jag är alltid den som tittar på.
Men ändå kan jag känna hur mycket jag går upp i vikt bara av att titta.
Men såklart vet jag att det inte är så i verkligheten.
Jag vet att det alltid ser mycket godare ut än vad det är.
Men det är just det där " varför är inte jag som alla andra?" som stör mig.

På gympan när jag känner att jag inte kan göra någonting.
Att alltid vara sämre än alla andra. .
Att få en klapp på ryggen av läraren fast jag vet att jag knappast gör det jag igentligen ska kunna som en 15 årig tjej.
Jag borde ha gett upp med skolidrotten för länge sen.
Jag har alltid legat efter och alltid känt mig sämre än alla andra.
Jag är som en blåval som  hoppar omkring.
Jag skulle inte vilja se mig själv där i gymnastiksalen hoppandes om kring.
Men det viktigaste är faktiskt att jag varje gång försöker göra mitt bästa och det är därför jag också fått mitt G i idrott.
Men jag har faktiskt insett att man är sämre på vissa saker.
Jag på idrott och "melker" på svenska.

Om man försöker göra sitt bästa räcker det långt.
Mer kan man faktiskt inte kräva.
Man ska försöka se saker och ting posetivt.
Det är faktiskt så jag har klarat mig.
Jag har levt i stunden.
Men såklart har jag varit envis.
Envis och aldrig slutat kämpa.
Visst det har sina upp och ned dalar.
Men man slutar aldrig kämpa helt.
Jag har faktiskt ett bra självförtroende och ingen ska trycka ner mig i skiten.
Ingen ska ta rätten att kränka eller mobba mig. (ifs ska ingen behöva bli utsatt för mobbing)
Jag skulle absolut inte vara den jag är idag om inte min mamma och ena syster lärt mig  från barnsben att jag är värd lika mycket som alla andra. Att jag måste stå upp för mig själv och att ingen kommer göra det åt mig.
Att ingen har rätten att göra mig illa för att jag är större än alla andra.
Att mobbing är fel och att jag måste berätta om någon är dum emot mig.( gällde mest när jag var mindre)
Jag är den jag är och det kan ingen ändra på.

/emmely





Kommentarer
Postat av: Linda

Tänkvärt skrivit, svåt för dem som aldrig varit där att förstå.

Tex hur sådan enkla saker som ett bälte kan göra en så ledsen...



KRAM...



snart dags för Hudinge!!..:)

2009-04-08 @ 07:43:11
URL: http://fetmaoperation.blogg.se/
Postat av: Linda

S: Tacktacktacktack! jag är sjukt glad :)



Usch, jag vet verkligen hur det är. Fyfan vad ont det gör. Folket förstår verkligen inte hur pass ont det gör egentligen. Fy tusan. Du skriver så jäkla bra och jag känner igen mig något enormt. Jag var aldrig med på gymnastiken i nian.. Men jag lyckades få ett g till slut i alla fall..

2009-04-09 @ 09:50:04
URL: http://liiiiinda89.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0