Varför inte jag ?

- Du är finast i hela världen.
- Du är bäst på att vara dig själv.
- Om någon säger något dumt till dig, ta inte åt dig.
- Om du bara kämpar så kommer din önskan bli verklighet.
- Du klarar av det mesta om du inte ger upp.
- Du ska bli duktig i skolan va?
- Ha en positiv inställning så blir det mycket enklare.
- Folk kan vara gryma, säga dumma saker och försöka trycka ner dig,
 men lyssna inte dem för du vet längst in i ditt hjärta att du är en bättre än de där mobbarna.
- Det finns så otroligt många människor som tycker om dig ,
så slösa inte din energi på människor som bara utnyttar dig.
- Jag tror på dig.
- Jag älskar dig.

Varför har just jag blivit som jag blev? Om man tänker efter så skulle jag lika gärna ha blivit den utmobbade. Den som ingen ville umågs med. "köttbullen eller kanske fettot" Det är verkligen hemskt att folk dagligen utsätts för mobbing. Bara pga av att de har lite extra vikt eller kanske måste ha glasögon. Det borde inte finnas.

Men tillbaka till frågan varför inte jag ? När jag var liten så fick jag alltid höra meningarna där ovanför av min syster Camilla. ´Hon var verkligen min förebild. Jag ville bli exakt som henne. Varje liten mening  drog jag till mig som hon sa. Om hon sa " emmely, du är den mest underbara personen i denna värld! Glöm inte det"  så måste det ju vara så. För min syster ljuger aldrig. Detta gjorde till stor del att mitt självförtroende växte. Jag är den jag är och jag är stolt över det.

Sen var det ju så att jag var en sladdis. Så hemma hade jag ju inte alls många i min ålder att prata med. Så jag pratade ju med mina syskon och föräldrar. Därför kan säga att jag blev lillgammal. Det gjorde att jag kunde prata med vem som helst om vad som helst.
Jag hade ju mitt självförtroende redan och nu fick jag min sociala förmåga.
(jag gick ju på dagis om dagarna såklart)

Dagis och skola ja.
På dagis brydde sig ju ingen om hur man såg ut. Jag hade mina vänner och så.
Men sen började jag år 1.
Alla verkade vara så orolig för att jag skulle uttsättas för mobbing.
Jag kommer ihåg hur lärarna och mamma alltid frågade  om det var någon som var dum emot mig.
Men jag lyckades hamna i en bra klass.
Så fort någon var det minsta dum emot mig, satt jag dem på plats.
När inte jag fick dem på plats fanns alltid en lärare eller mamma där.
Jag lovar jag har aldrig sett min mamma argare än den gången vi gick hem från skolan och någon skrek tjockis till mig. De där grabbarna fick sin livs utskällning, men det funkade ju.
Jag vägrade ta emot skit. Ingen ska få sätta sig på mig.
Sen var det ju faktisk så att jag  var så social som jag var, att de lärde känna mig rätt bra fort.

Högstadiet.
Mamma och jag hade många disktioner var jag skulle börja högstadiet.
För den högstadieskolan närmast mig hade ett rykte om att många blev mobbade där.
Men såklart var det aldrig någon fråga för mig.
Jag ville ju gå med mina kamrater.
Sen hade vi faktiskt den turen att vi alla som gått i samma klass i låg- och mellanstadieklass fick börja samma klass i högstadiet med. Så ingen var dum emot mig.

Sen har ju gymnasiet gått bra som sagt.

Men såklar har jag fått höra de mest dumaste sakerna och såklart har jag varit lessen över att de har sagt dumma saker. Men jag vet ändå längst inne i hjärtat att jag är bättre än mobbarna för det har ju camilla sagt :P
 

Och till er som kanske är mobbade säger jag : Du är bättre än dem, de har inget liv och inget självförtroende om de måste gå och trycka ner människor för att höja sin status. Glöm inte du är en unik person som är underbar på ditt sätt!



Kommentarer
Postat av: Linda

Naww, tack!



Bra skrivet! :) Mobbing är himla trist. Om mina barn skulle bli mobbade så jävlar i mig skulle det ta hus i helvetet typ.

2009-10-18 @ 15:42:42
URL: http://liiiiinda89.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0