24/08 2010 <3

24/08 2010 - Dagen jag försökt undvika.
Idag har jag haft ett leende på mitt ansikte hela dagen. Just för att inte känna. För att inte visa.
För att inte behöva förklara. Men framför allt för att överleva dagen. Jag har skrattat så jag har ont i kinderna.
Det som inte syns uttåt finns inte. Jag har inte tillåtit mig att tänka. Jag är faktiskt tacksam över att dagen var ganska lång. Uttåt sett har jag mått som alla andra dagar. Ingen som inte känner väl mig har sett något fel. Bara de som kan läsa mina ögon har reagerat. Men inte frågat. Jag är tacksam över det. För jag vet om den frågan hade kommit hade jag brytit ihop. Jag vill inte att någon enda människa på denna planet ska få se mig när jag bryter ihop. Jag vet att det inte alls är bra att göra som jag gör. Jag vet så väl när jag ligger där i sängen i natt och ska försöka sova kommer tankarna att äta upp mig.
Men jag vill inte vara svag längre.
Jag vill vara stark.

Min morfar var den bästa alltså. Min morfar, ja hur ska man försöka förklara hur en person var?
Första gången han träffade mig fick jag smeknamnet emlan. Fast pappa hade försökt att inte ta ett namn som fick smeknamn. Men man kan säga att han inte riktigt lyckades. Men jag förblev emlan i hans ögon föralltid.

Jag kommer ihåg när jag som 5 årig lite flicka stod och plingade på hans dörr. Han öppnade den alltid sakta och man kände lukten att skorpor, fisk och målarfärg. Det var liksom morfar det. Han öppnade iaf och sa alltid " nemen vem är det här? Är det inte lilla emlan? " Med den där speciella rösten som bara min morfar kunde få till. Där efter skrattade han lite och släppte in oss.
Han slutade aldrig med det heller. Jag kommer ihåg sista gången jag stod där vid hans dörr och han sa de där meningarna. Jag kände den där morfar lukten. Jag kramade om honom och skrattade och sa " nemen morfar dina byxor sitter vid knänen!" Efter det var det försent.

Min morfar som stoppade handen i fickan och tog upp några slantar. Sedan vände han sig alltid till mig och sa " gissa hur mycket det är? Om du gissar rätt får du pengarna!" Jag gissade alltid. Men fel såklart. Då skrattade han och sa nej, ta dem du emlan och köp något du vill ha!

Ja sen alla semestar han spenderade med oss. Finland och munindalen. Öland och stugan vi aldrig hittade till.
Det var kryssningar osv. Jag kommer ihåg när han rammlade under en bil på båten när vi skulle till finland. På något sätt är det så morfar. Han tog alltid sin egen väg. Vi gick runt bilarna men mofar han skulle minsann gå över dragkroken med sin rullator och såklart rammlade han under bilen. Han gjorde inte illa sig som tur var och semestern fortsätte.
Eller den gången på öland då pappa tappat bort stugnycklarna i vattet och åkte för att hämta reservnycklarna. Då skulle ju bara morfar som inte var så stadig på benen ner i vattnet. Men rammlade av den första vågen som träffade honom. Jag som kollat åt ett annat håll ser att mamma vinkar till någon. Där ligger morfar som en klubbad säl i vattenkanten. Och skriker hjälp hjälp! Jag springer för livet som 10åring(?) och försöker få upp morfar på 150+ kg. Jag får tillslut upp honom och mamma ser så glad ut. Hon trodde nämligen att att vinkade och sa hej hej ! Haha.

Finns så många minnen av min underbara morfar.
Han ringde ju 5 gånger om dagen och frågade samma sak. Men det var ju morfar. Min morfar. Han pratade alltid om att jag skulle bli något stort när jag blev större. Att jag skulle klara av att gå ner i vikt. Jag bara önskar att han kunde se mig nu. Se hur stor och stark tjej jag blivit. Jag vet att han skulle varit stolt.
Och jag måste tro att han sitter där uppe i himmelen och kollar ner på mig. Jag tror att han vet allt vad jag gått igenom. Jag tror han vet att de 56 kg jag gått ner är för honom också.

Min älskade morfar har det bra där uppe!
Jag älskar dig min morfar karl "kalle" "kallekungen" Andersson.

DIKT
Jag glimtar upp mot himlen
Jag tänker på dig
Det snurrar minnen i min hjärna
Du var underbar min morfar
Jag ska försöka att le idag i stället för att gråta
Ska försöka hylla dig och ditt liv i stället för att sörja
Men jag kan inte hjälpa det om några tårar faller..
Du har en speciell plats i mitt hjärta.
Du är saknad min stora,gulliga och snälla morfar
4 år går fort.
Alldeles för fort.
En dag ses vi igen, det lovar jag.
 05/10 1928 - 24/08 2006


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0