Självkänsla

Självkänsla.
Inom vissa områden är jag hur självsäker som helst och absolut ingen kan ändra det.
Jag har vuxit upp och fått höra att jag duger exakt som jag är.
Att det inte är utsidan som räknas.
Att ingen har rätten att vara elak mot mig pga min övervikt.
Men för att vara ärliga.
Utsidan betyder en hel del i dagens samhälle.
Det går inte att bortse från det.
Jag vet att jag kollar in en persons utsida och sedan dömmer den just pga det.
Jag har även så många gånger ändrat den uppfattningen när jag lärt känna personen och tur är väl det.

Om sanningen ska fram har jag kompencerat bristen på den "snygga smala" kroppen med min personlighet.
Jag är över social för att jag är rädd för att det ska bli tyst och folk ska kolla på mitt yttre.
Jag kan skratta och skämta om min storlek mm men inte för att jag mår bra av det utan för att folk ska uppfatta att jag vet om min storlek. Det känns även ibland som folk förväntar sig en förklaring till varför jag ser ut såhär. ungefär som om varje gång jag ska pressentera mig så vill de att det ska låta typ " Hej jag heter Emmely och jag är fet för att bla bla..."

Vet inte hur många gånger folk som jag inte ens känner kommer fram till mig och påpekar att jag är fet. Men HALLÅ! TROR DU INTE ATT JAG VET OM DET! Jag blir så arg och lessen. De vet inte ett skit om varför jag är såhär. Men samtidigt älskar jag att krossa deras fördommar. När jag bevisar att jag faktiskt vill ha vatten till maten ist för läsk. Att jag faktiskt inte äter pizza varannan dag och att jag inte äter stora potioner.
Jag vet att om personer har problem med hur jag ser ut så är det deras sätt att visa att de är osäkra på sig själva. 

Jag vet att utan min familj skulle det inte vara samma Emmely som sitter här bakom datan. 
Ett starkt minne från när jag utatts för mobbing var när jag var ca 5 år. Jag och mina två syskon var i simhallen. Två tjejer som var kanske 12 år började viska och skratta åt mig. Jag brydde mig inte. Liksom det var då saker som jag dagligen fick höra. "jag valde att spela dum för då slutatde mobbarna efter ett tag" ja så var det varje dag. Men iaf. Min syskon blir flyförbannande och jagar dessa flickor som gömmer sig på toan. Men vi väntar utanför tills de vågar komma ut och min syster skäller ut dem. Jag har än idag aldrig sett henne vara så arg som hon var då. Ja, sen bad de om förlåtelse med tårar i ögonen.

Ja, sen var det ju de där pojkarna på gården som jämt sa massa elaka saker om min vikt. Han slog mig och jagade mig. Men jag visste att en vacker dag ska de få igen. Mamma och jag var på väg hem från fritids. Jag kanske var 8-9 år. De går bakom mig och mamma. Då börjar de viska massa dumma saker. Mamma hör de och vänder sig om. De låser in sig i miljöboden. Men mamma låser upp den och skäller ut de där tuffa killarna som kanske var 4 år äldre än mig. Hon var skit arg. De bad också om förlåtelse. Sen den dagen har jag aldrig hört ett enda ljud från deras munnar. Jag vet att det inte har gått så bra i livet för dem. På ett sätt glädjer det mig. Men på ett annat tycker jag att det är sorligt.

Alla dessa gånger när min familj ställt upp har betytt otroligt mycket för min självbild. Ingen har rätten att vara elak emot mig för jag är exakt lika mycket värd som alla andra.

En grej jag verkligen inte tål med min kropp än idag är mina armar.
De är så otroligt fula och stora.
Det är säkert ingen annan som tänker på det.
Jag trivs verkligen inte att visa dem.
Kommer ihåg sommarlovet mellan 6:an och 7:an då jag gick i långärmade tröjor hela sommaren.
Men sakta och säkert vågar jag visa dem.
De är en del av mig och om någon har problem med dem är det deras problem.
Fast det är just den där känslan att folk glor mer när jag går med kortärmade tröjor.


Ett tag tyckte jag det var otroligt jobbigt att gå i klädaffärer. Just pga den simpla andledningen att jag trodde folk glodde på mig och tänkte. "Vafan gör hon här inne? Hon kan ju ändå inte ha ett enda plagg här inne. Vad tror hon att hon är? Smal eller? " Jag vet jag vet det är inte så folk tänker inne i affärerna. De har andra saker att tänka på. Men det har faktiskt blivit mycket bättre. Nu kan jag gå in i en klädaffär utan magknipen, och den höga pulsen.

Nu kanske folk som läser detta undrar varför jag gjorde denna op. Ja, svaret är enkelt. Jag vill må bra. Jag vill att min kropp ska fungera även när jag är 50 år. Jag vill kunna gå i ett par trappor utan att dö av syrebrist. Jag vill inte ha ont i rygg, knän och axlar. Jag vill leva mitt liv till det fullaste!


Jag är inte alltid världens självsäkraste person. Men jag vet att jag duger som jag är! Jag är värld att leva och finnas till. Jag är värld att ha åsikter och tankar om saker. Det finns personer som bryr sig om mig och personer jag bryr mig om.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta riktigt. Men jag hoppas att det hjälper någon i samma sitts som jag.



Kommentarer
Postat av: Maria

Suveränt inlägg. You go girl <3

2010-02-08 @ 01:58:08
URL: http://staarhappy.blogspot.com
Postat av: Andrea

Håller med, stå på dig, du är jättecool!

2010-02-08 @ 19:43:56
Postat av: Jannike

Wow vilken imponerande blogg! Ramlade in här som av en slump och började läsa. Du skriver jättebra och jag gillar verkligen att du är så öppen, du verkar vara en väldigt härlig och stark person och jag vill önska dig lycka till med vad du än tar för dig i livet! :)

2010-02-16 @ 03:49:43
URL: http://holdmypocket.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0