Tomhet.

Tomheten äter upp mig.
Har har ingenting att säga längre.
Det som var viktigt förut är nu bara luft.
I min ensamhet fäller jag tårar.
Runt människor ler jag.
Är det ingen som ser sanningen?
Är det någon som bryr sig?

Jag vill krypa upp i din famn.
Jag vill bara ligga där i tystnad med tårarna som faller ner för kinden.
Jag vill att du ska ta bort mitt hår från ansiktet och säga att allt blir bra.
Jag vill känna mig trygg i dina armar.
Men vem är du?
Vem är du som jag kan vara mig själv med?

Jag tittar tillbaka och ser bara sår.
Jag försöker läka.
Men gång på gång öppnas nya.
Sår jag trodde inte fanns.
Jag försöker.

Mina tankar äter upp mig långsamt.
Och det gör ont.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0