Oktober.

Vet att jag troligen inte ska skiva det här och att jag kommer få så mycket skit för det här sen.
Men när känslorna verkligen bränner innanför huden på mig och tankarna bultar i huvudet. När det gör fysiskt ont i kroppen på mig. När jag verkligen inte vet vart jag ska ta vägen, då jag vill springa iväg föralltid. Försvinna!
När man tycker ens vänner har lyssnat för mycket att man inte vill lägga sin last på dem då är bloggen min utväg.
Oktober. Skrämmande nära. Hur ska det förstå innan oktober? Min kära systerdotter. Flyttar du till din mamma försvinner en del av mig. Grundfrågan är vart har hon det bäst? Såklart hon säger att hon vill bo hos sin mamma. Men är det bara jag som ser hennes tveksamhet när hon säger det? Är det bara jag som känner av hennes magont när vi pratar om att flytta tillbaka. Är det bara jag som ser tårarna som bränner innanför hennes mörkbruna ögon?

Jag blir så arg på min syster. Jag skulle vilja slå och sparka på henne. Hårt. Skulle vilja skrika ut hur liten och betydelselös hon är. Att världen klarar sig exakt lika bra utan henne. Att hon bara förstör. Men jag gör det inte för det är min syster och tro inte att jag inte älskar henne. För det gör jag med hela mitt hjärta. Men jag hatar hennes sjukdom. Den som tar över henne och långsamt äter upp henne. Jag blir så trött på min syster. Jag orkar inte lyssna på hennes senaste planer. För jag vet att de aldrig kommer att förverkligas. Jag vet, men inte hon. Jag blir så lessen på min syster när hon gång på gång försöker ta sitt liv. Visst det var ett tag sen, men när jag minst anar det händer det igen. Jag släpper aldrig kontrollen. Jag vet att det närsomhelst kan ringa på mobilen och helvetet är löst igen. Leva eller inte leva är frågan?

Medicinen hon tar nu gör henne uppåt hela tiden 24/7 liksom. Det är alltid nya planer. Renovera lägenheten, skaffa körkort, köpa nya möbler osv i evigheter.  Efter ett tag slutar man lyssna. Man orkar helt enkelt inte. När hon är uppåt har hon inga som helst problem enligt henne själv. Vadå? Jag klarar mig bra.
Men lika snabbt som hon hamnade i den uppåtzonen hamnar hon i nedåtzonen. Då hon rymmer, tar droger och försöker ta sitt liv. Gång på gång. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och gråtit och trott att hon är död.
Någonstans på vägen måste hon hitta balansen. För ingen orkar, inte minst henne själv.

Jag kommer aldrig i hela mitt liv flytta Molly dit frivilligt och jag ska göra allt i min kraft för att säga stop och nej!
Det kommer inte att gå. Såg ni inte det förra gången? Hur många chanser? Det är frågan. Hur många gånger ska man förstöra ett barn och bygga upp det igen för att sedan förstöras till grunden igen? Hur många ? Stackars flicka. Min lilla tjej. Mitt hjärta! Mosters lilla gullegris.

För henne gör jag allt vad jag kan.
Jag kommer att kämpa!
För såhär får det inte gå till!

Det sorgsna är att jag är 17 min syster 27 men jag kan mer om livet än henne.
Men du ska veta min otroligt fina syster.
Vad som än händer, så älskar jag dig.
Jag gör det som jag tror är bäst för molly och det skulle du med göra om du var frisk!


Kommentarer
Postat av: Malin

hmmm, är socialen inkopplad? du kanske kan få dem på din sida?

2010-07-09 @ 10:13:05
URL: http://madebyma.blogg.se/
Postat av: Anonym

"Det sorgsna är att jag är 17 min syster 27 men jag kan mer om livet än henne."



Hur fan vet du det? Bara för att hon är sjuk så vet hon mindre än du?

Bullshit.

2010-07-10 @ 15:36:31
Postat av: emmely

Svar: Nej så är det inte. Det var inte det jag menade. Hon är exakt lika mycket värd som mig och hon vet mer om vissa saker än mig och jag vet mer om andra saker. Men just därför hon är sjuk ser hon inte konskvenserna av vad hon gör ibland och det är riktigt jobbigt för dem som måste samla upp bitarna igen gång på gång..

2010-07-10 @ 16:01:35
URL: http://graje.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0