Mina tankar kring op:n.

Hej.
Jag tänker väldigt ofta på min resa jag gjort det senaste året.
En väldigt lång resa skulle jag tycka själv.
Det var verkligen en dröm som gick i uppfyllse.
Det var någonting jag bad till Gud varje kväll att jag skulle få chansen till.
Att om jag bara fick chansen skulle jag minsan sattsa allt.
Kommer fortfarande ihåg läkarens lysande ögon när han sa med glimten i ögat, det är "redan" klart.
Fast jag inte alls hade gjort alla prover än.
Jag kommer ihåg den dagen då papprena kom den 23 november stod det klart och tydligt.
Den 23 november , min systers födelsedag och början på mitt nya liv.
Skräcken, glädjen och rätslan var obeskrivlig.
Jag lös i flera dagar, jag har nog aldrig känt mig så lättad.
Jag kommer ihåg dagen då vi åkte på informationsdag.
Huvudvärken av all spänning.
Jag kommer ihåg första diet-dagen den 2 oktober.
Jag höll på att spy upp den på direkten.
Men jag visste att det inte är rätt tid att vara kräsen.
Jag drack i 3 veckor 4 gånger om dagen.
Jag skulle inte klaga, för jag hade ju fått en chans som jag inte fick sumpa.
Jag kommer ihåg på centralen då jag satt på en bänk och grät floder.
Inte för att jag inte ville göra det, utan för att det gick upp för mig att det är verklighet!
Under 3 veckor levande på modifast och vatten gick jag ner mer än 8 kg.
Vilket bevis!
Jag kollade på sjuksköterskan som stod brevid mig när jag ställde mig på vågen.
Hon log. För första gången log någon när jag stod på en våg.
Fattar ni vilken känsla?
Jag däremot. Visste inte om nummret på vågen var bra eller dåligt.
För jag har alltid "blundat" när jag tog steget upp.
Men hon log och sa det här måste firas.
Hon tog fram en låda med leksaker och fnissade.
Hon sa " ja, vi har ju inte så ofta tonåringar på denna avdelning, men ett nyckelband kanske passar?"

Dagen D. Klockan halv 6 på morgonen.
Massa provet togs. Jag fick godkänt för op:n.
Jag tror inte jag hann bli nervös.
Men efter taxifärden till det andra sjukhuset slog det mig.
Det händer NU!
Inte sen, inte någon gång i framtiden utan nu!
Jag lossades vara lugn fast hela min kropp skrek av en skräckblandad förtjusning.
Mamma däremot såg ut som om hon skulle svimma vilken sekund som helst hela den morgonen.

I operationssalen.
Tänkte att det här inte alls så såg fint ut som det gjorde på tv.
Tänk om de har lurat mig, att jag vaknar upp och de har tagit bort mina armar eller liknande.
Sängen där jag skulle operaras var oskön.
Det kom hela tiden personer fram och pressenterade sig med namn och titel.
Kommer ihåg att jag rodnade lite när en ung rätt snygg sjuksökterska kom in i rummet.
Tänkte stackars honom. Ska få se mig naken! haha ;)
Men rätt som det var kom masken framför min mun.
Jag andades djupt.
Mamma hött mig i ena handen och strök mitt hår.
Vilken töntig mamma jag hade kommer jag ihåg att jag tänkte.
Det här är ju över om 2 timmar!
Sen somnade jag.
Där den 23 november tidigt på morgonen förändrades mitt liv för alltid.

Jag är än idag väldigt tacksam för den här chansen.
Men jag tänker också att det har varit sjukt tufft.
Jag skulle viljat haft mer förberedelse!
Än idag har jag inte till 100% vänjt mig vid mitt nya liv.
Det händer ofta att min familj eller mina vänner får påminna mig om att äta.
Samtidigt som jag vet att kroppen nu har stannat upp för att återhämta sig gör även psyket det med.
Det här gäller inte bara kroppen.
Att förändra hela sitt liv, sin syn på sin kropp och hela sitt tankesätt är inte lätt.
Det är nog där jag försöker hitta hem i nu.
Vem är den nya Emmely Graje egentligen?

Jag vet inte till 100% ännu och det har gått ett år sen den den där dagen snart.
Men jag vet att det kommer bli bra tillslut.
För jag är inte en sån tjej som ger upp.
Jag är en stark tjej!




Julafton 2008

Kommentarer
Postat av: Linda

Jag är så grymt glad för dig gumman! Du är GRYM!

2010-11-08 @ 00:24:06
URL: http://liiiiinda89.blogg.se/
Postat av: Noomi

Åh usch, är så tårögd nu att det är på bristningsgränsen. Verkligen ett sjukt fint inlägg du skrivit. Jag läser din blogg sen några dagar innan du opererade dig, jag kommenterar inte så ofta.. men du är verkligen stark. Jag vill att du ska må bra! för jag tycker du förtjänar det! även fastän vi inte känner varandra.



Kram Noomi

2010-11-09 @ 08:47:23
Postat av: Karolina

Hej!

Jag måste säga att jag är grymt imponerad av dig! Jag väger själv över 80 kilo och tycker det är så hiiiimla jobbigt att gå ner, men jag skäms för mina tankar när jag läser hur långt du har kommit!

Jag känner inte dig, men du måste vara en jättestark person eftersom du har orkat så mycket.

Hälsningar

2010-11-15 @ 22:17:54
URL: http://lejdykarolajna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0