Då jag inte hade några känslor.

Jag tror jag ska bli som i 7:an och första terminen i 8:an.
Då jag aldrig visade känslor.
Då jag jämt hade ett leende på läpparna även om jag grät på insidan.
Då jag inte var den som var så spudlande och pratfull.
Då jag verkligen inte litade på någon!

Allting verkade så lätt.
Om jag hade allt för mig själv hade ju ingen något att slå tillbaka med.
Då jag helldre lyssnade än pratade.
Då jag helldre ville hjälpa än att prata om mig själv.
Då jag inte pratade skit om någon.
Då jag tänkte att alla har sina osaker till varför de beter sig som de gör. 
Då jag såg posetiva saker om folk och inte de negativa.

Jag vet faktiskt inte om jag gillar den jag har blivit.
Det senaste snart 11 månaderna har jag förändats så sjukt mycket.
Mycket till det bättre.
Men även en del till det sämre.
Jag fattar inte för ingen sett förändringen?
Varför ingen sagt till?

När vänner kommer för nära vill jag gärna putta bort dem som fort som möjligt.
Med alla möjliga medel.
Jag vill inte att folk ska se mig sårbar.
Jag skäms.
Därför vill jag inte visa känslor.
Det finns många orsaker till att jag beter mig såhär.
De samma med när folk stryker mig på ryggen. Det har med sina osaker.
Men jag skulle aldrig i livet berätta varför jag inte gillar det.
Jag lägger bara huvudet på sne och ber dem ta bort handen.

Det finns många saker som jag gör som andra inte förstår.
Saker som jag insett nu på senaste tiden att jag gör som har sin bakgrund i mitt förfluta.
Som jag trodde jag hade glömt eller gått vidare med.
Men i sanningen är att jag bara kuffat undan det och ja då kommer det upp igen.
Men jag kommer klara av det!
Det är liksom nu eller senare.
Jag väljer nu <3
För jag vill gå vidare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0